Så, nu har jag funderat och analyserat mig själv och vad som skulle kunna vara bloggens syfte. Därav har det såklart inte blivit några mer inlägg i den här bloggen. Men nu äntligen hoppas jag att jag ska kunna ha nåt vettigt att skriva.
Grejen är ju den att idag ploppar det upp LCHF-bloggar till höger och vänster. Jag ville inte ha en blogg som fokuserade på LCHF i sig, det anser jag att det finns gott om bra såna att läsa. Ska länka till några sådana så ni lätt kan hitta dem om ni inte redan gjort det.
"Alla" som skriver om LCHF (alltså, inte alla, utan bara "alla") har sin egen solskenshistoria. Det kan ha börjat med sockerberoende, övervikt eller sjukdom. Och nästan alla har hittat en livsstil som hjälpt dem med sina problem. Nu vill jag verkligen att ni tar alla med en nypa salt, inte ens jag är så naiv. Men oftast så pratar vi om alla som en sammanhängande klump, och i detta fall kommer jag också att göra det. Men jag vet att det finns många många många som jag, som inte tillhör de där ALLA.
Och det är väl lite det som bloggen kommer att gå ut på, min väg mot mitt eget välbefinnandes bästa. Både vad gäller övervikt, sockerberoende och sjukdom. För liksom många andra så har det inte varit fråga om antingen eller för min del utan en härlig kompott av dem alla tre.
Mitt sockerberoende "drog jag på mig" eller blev känt för mig kanske är rätt benämning på det när jag i sena tonåren levde i ett mycket destruktivt förhållande. Eftersom jag hade vad jag kallar en latent matstörning som bara väntade på att ta fart igen så blev detta mitt sätt att hantera stressen, sorgen och oron i den relation/situation jag befann mig i. Jag fick det också kastat i ansiktet på mig när jag vid en förkylning fick lämna prover. provsvaren indikerade på höga nivåer av stresshormon i samband med värden som visade graviditet, diabetes eller svält. Jag var varken gravid eller diabetiker. För det var så jag levde vid den tiden. I stort svälte jag mig nog under dagtid, bara för att under natten tröstäta, och då såklart bara mackor eller godis... Bara det blev en sjuk grej, för även om jag egentligen kan tycka att "nyttig" mat är betydligt godare än godis och socker, så var det ändå bara det jag kunde få i mig när kvällen kom.
Tvärtemot vad jag trodde gällande hur jag åt, eller INTE åt, så gick jag ju knappast ner i vikt utan tvärtom. När relationen efter några år tog slut och jag fick modet att flytta hem till min hemstad igen så började en lång och kämpig väg tillbaka. Jag skulle hitta mig själv, mitt liv och min mening. Samtidigt stod jag ensam med min son på tre år utan jobb, utan utbildning och utan lägenhet. Jag fick under en period hjälp av en terapeut som mest ville fokusera på min ätstörning. Jag kopplade inte detta då, jag slutade gå hos henne sen för jag menade att mina problem inte låg i mitt ätande utan att hela världen var hemsk mot mig. Och visst, så var det väl också, men nu i efterhand kan jag förstå att det hon menade var att allt det där som jag ansåg var så orättvist var sånt som redan hade hänt, och för att gå vidare behövde jag ta en ny riktning, ett helt nytt fokus. Det är svårt att bara i några meningar återberätta den processen, men jag kom tillslut till insikt på nåt sätt. Men hur mycket insikt man än kommer till så är beroenden alldeles för svåra att bryta bara för att man "säger det". Läs gärna bloggen Vägen till 65 (www.sunsoft.se), men framförallt blogginlägget Ätstörningar från den 5:e augusti skrivet av Margareta.
Vid det här tillfället var jag enorm, och kände mig enorm. På alla sätt. Ändå var detta knappast min högsta viktnivå.
Den högsta vikten nådde jag när jag födde mitt tredje barn drygt fem år senare. Då, liksom idag, lever jag i en alldeles underbar relation. Jag är numer alltså en lyckligt gift trebarnsmamma. Mina ätstörningar har jag kvar, men sedan ett år tillbaka så har jag den någorlunda under kontroll. Jag har faktiskt nu under semestern den sista veckan fallit dit igen, men det är första gången på snart ett år så jag ser det faktiskt som positivt. Inte att jag föll dit, utan för att jag kunde göra det och sen ta mig tillbaka. Det var under campingresan under helgen, jag lockades av att dricka öl och det triggade genast mitt sötsug och jag hann knappt hindra mig själv innan jag stoppat handen i ungarnas godisskål. Nu tog jag bara några stycken, mitt ätbeteende var alltså förändrat, för ett år sen hade jag vräkt i mig och fortsatt med allt annat runt omkring också som vore ätbart. Det jag inte slutade med var kanske ölen då, det blev ett par varje kväll och det ger sina konsekvenser i efterhand. Dåligt samvete, malande tankar, triggat sötsug, en kraschad mage och såklart en påverkan på vikten och uppblåstheten. Nu tror jag inte att vikten påverkades så mycket, men jag känner mig fortfarande idag helt svullen och uppblåst. Och jag KÄNNER mig minst fem kilo tyngre. Så nu är jag en erfarenhet rikare, igen...
Och den kraschade magen ja. Jag har berättat att jag har IBS, och jag ska inte gå in så mycket på det igen i detta inlägg. Har lovat att kopiera in ett gammalt inlägg om min berättelse om min IBS och det får räcka där. det enda jag kan säga är väl att minsta lilla jag får i mig som min mage inte tål, och som jag nu lyckats inringa till att innefatta spannmål (alla), socker, linfrö och psylliumfrön samt för mycket mjölkprodukter, så kraschar magen. Det är till stor glädje som jag kan konstatera att jag numer vet en del av dem saker som jag reagerar på, men det kan ibland kännas lite trist att man blir begränsad. Men där är jag knappast unik. Jag pratar om att jag har en födoallergi och intolerans mot vissa saker, och hur många människor i dagens samhälle har inte det?? Det är bara att lära sig att leva med det, och för det mesta är det inte svårt att leva med det. jag vet ju vad som väntar om jag inte lever efter min nya livsstil.
Så, vad skulle bloggen handla om nu då???
Jo, den får handla om min jakt på min egen solskenshistoria.
Min jakt på att få ett sockerberoende och en matstörning under kontroll.
Det ska handla om min egen kamp för en frisk mage och en förbättrad hälsa.
Såklart även kampen för min familjs hälsa, för hur kontroversiellt det än är så har jag man och tre barn som i stort också äter enligt LCHF. Inte fullt ut, men i stort...
Det kommer att ägnas tid åt min jakt mot kilona. Som jag sagt tidigare så händer det ju inte så mycket på den fronten hur mycket jag än försöker, och hur mycket jag än gör allting rätt...
Det kommer nu en tid framåt också att handla mycket om min strävan efter att bli en tvättäkta löpare!!! Mer om detta kommer i ett helt eget inlägg om en liten stund. Det är något som jag funderat på nu ett tag och igår tog jag ett beslut, och gjorde en tjyvstart. Som sagt, mer info i nästa inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar