torsdag 30 augusti 2012
Ett tillägg!!
Glömde skriva att orginalreceptet på våfflorna är hämtat ur kostrådgivaren Anna Hallens bok, LCHF för familjen!
Våfflor!
Ikväll blev det våfflor igen. Är så glad att vi hittar ett recept som är så gott och som alla i familjen gillar. Till och med sonen som skriker högst mot lchf-kost, han åt flest. Och även den minsta sonen som vanligtvis inte gillar vare sig våfflor eller pannkakor äter nöjt.
Och viktigast av allt nästan, JAG, gillar dem!!!
Bilderna är en repris från förra gången men tror inte att nåt var annorlunda på bordet idag förutom att delar av barnen drack gammaldags mjölk istället för vatten och att jag blev serverad kaffe med vispad grädde i!!!
Delar med mig av receptet också den här gången, det gjorde jag inte sist. Kändes så skönt att få suga på den karamellen själv ett tag, men nu har själviskheten lagt sig och jag anser att ni inte bara borde få receptet, ni ska göra dem!!!
Klassiska våfflor, ca 8-10 st
(vi gör dubbelt och alla försvinner!!! Minst!!!)
1 dl gammeldags mjölk
2 dl grädde
2 msk fiberhusk
50g smält smör
4 ägg
1 tsk bakpulver
1 krm salt
1. Vispa alla ingredienser och låt svälla i ca 5 minuter.
2. Pensla våffeljärnet med smör. (det gör inte vi, vi gäller det direkt i smeten, men då kanske nu behöver ett järn i teflon)
3. Grädda några minuter. Tänk på att "smeten" sväller så det räcker med en klick "smet".
Varsegoda!!!
Åh förresten, jag har ändrat lite i mina löparplaner. Kvällens, torsdagarnas, löppass är numera flyttat till fredagar eftersom jag kör zumba på onsdagar. Så från och med nu är det löpning tisdag, fredag och lördag som gäller och zumba söndag och onsdag!!! Kändes lite mer utspritt på det sättet!!!
Ha en skön torsdag!!!!
Och viktigast av allt nästan, JAG, gillar dem!!!
Bilderna är en repris från förra gången men tror inte att nåt var annorlunda på bordet idag förutom att delar av barnen drack gammaldags mjölk istället för vatten och att jag blev serverad kaffe med vispad grädde i!!!
Delar med mig av receptet också den här gången, det gjorde jag inte sist. Kändes så skönt att få suga på den karamellen själv ett tag, men nu har själviskheten lagt sig och jag anser att ni inte bara borde få receptet, ni ska göra dem!!!
Klassiska våfflor, ca 8-10 st
(vi gör dubbelt och alla försvinner!!! Minst!!!)
1 dl gammeldags mjölk
2 dl grädde
2 msk fiberhusk
50g smält smör
4 ägg
1 tsk bakpulver
1 krm salt
1. Vispa alla ingredienser och låt svälla i ca 5 minuter.
2. Pensla våffeljärnet med smör. (det gör inte vi, vi gäller det direkt i smeten, men då kanske nu behöver ett järn i teflon)
3. Grädda några minuter. Tänk på att "smeten" sväller så det räcker med en klick "smet".
Varsegoda!!!
Åh förresten, jag har ändrat lite i mina löparplaner. Kvällens, torsdagarnas, löppass är numera flyttat till fredagar eftersom jag kör zumba på onsdagar. Så från och med nu är det löpning tisdag, fredag och lördag som gäller och zumba söndag och onsdag!!! Kändes lite mer utspritt på det sättet!!!
Ha en skön torsdag!!!!
onsdag 29 augusti 2012
Middag på barnens begäran!
Åhhh vad jag längtar till kl 19.30!!!! Då är det äntligen dags för en ny "säsong" med zumba!!!
Love it!
Dagen till ära så laddade jag upp med hemlagad tagliatelle och korvstroganoff till middag.
Det var mina små juveler som önskade falukorv idag, så falukorv blev det! De två minsta smakade inte på pastan men mest av den anledningen att de ibland smittas av storebrors fobi för att testa nya saker.
Idag vågade däremot storebror testa det nya, den hemlagade pastan, och hör och häpna.... Han gillade det!!! Mycket!!! Även maken tyckte det var helt ok som substitut till att inte kunna äta vanlig icke-lchf-pasta!
Så, ni behöver väl inte skvallra för barnen att jag skickat efter lowcarb-pasta att äta vid speciella tillfällen. Jag VET att inte lowcarb produkter är detsamma som lchf, men den här pastan innehöll inget rent mjöl, dock vetegluten, så för mig känns det ändå positivt att kunna ge nåt som ger 9 kolhydrater/100 gram än vanlig pasta då faktum är att de ändå äter pasta ibland... När det gäller att välja mellan pest eller kolera så väljer jag alltid kolera eftersom det har ett mer exotiskt namn...
Men men, eftersom sonen nummer 1 gillade den hemlagade pastan ihop med maken så har ju det öppnat upp för att göra egen lite oftare istället för vare sig pest eller kolera! De små brukar allt sålla sig in i ledet tillslut!
Nästa projekt blir att göra lasagne på den hemlagade pastan!
Grundrecept pasta:
200g philadelphiaost(färskost)
6 ägg
0,75 dl fiberhusk
Salt
1. Vispa äggen porösa
2. Tillsätt resten av sakerna och vispa ihop.
3. Låt svälla ca 10 minuter
4. Dela upp smeten på två bakplåtspapper, lägg ett oljat bakplåtspapper över (dubbelt) och kavla ut. Plåtarna ska täckas för att inte pastan ska bli för tjock.
5. Grädda ca 10 min på 150 grader.
6. Låt svalna. Dela till önskad storlek med en kniv eller kör i en pastamaskin.
7. Blanda med det varma tillbehöret (köttfärssås, pastasås mm)
Korvstroganoff
1 falukorvsring
0,5 stor gullök
1 vitlöksklyfta
4 msk tomatpure
3 msk fransk senap (vi kör på fransk grovkornig dijon, detta ger fröbitar som kanske inte passar alla)
4 dl grädde ungefär
2 msk charlottenlöksfond
Smör
Salt
Peppar
1. Stek löken och vitlöken i smöret
2. Strimla/dela korven och lägg i
3. Salta och peppra
4. Tillsätt tomatpure, senap, fond och grädde. Låt puttra tills det är klart!
Varsegod!!!
Love it!
Dagen till ära så laddade jag upp med hemlagad tagliatelle och korvstroganoff till middag.
Det var mina små juveler som önskade falukorv idag, så falukorv blev det! De två minsta smakade inte på pastan men mest av den anledningen att de ibland smittas av storebrors fobi för att testa nya saker.
Idag vågade däremot storebror testa det nya, den hemlagade pastan, och hör och häpna.... Han gillade det!!! Mycket!!! Även maken tyckte det var helt ok som substitut till att inte kunna äta vanlig icke-lchf-pasta!
Så, ni behöver väl inte skvallra för barnen att jag skickat efter lowcarb-pasta att äta vid speciella tillfällen. Jag VET att inte lowcarb produkter är detsamma som lchf, men den här pastan innehöll inget rent mjöl, dock vetegluten, så för mig känns det ändå positivt att kunna ge nåt som ger 9 kolhydrater/100 gram än vanlig pasta då faktum är att de ändå äter pasta ibland... När det gäller att välja mellan pest eller kolera så väljer jag alltid kolera eftersom det har ett mer exotiskt namn...
Men men, eftersom sonen nummer 1 gillade den hemlagade pastan ihop med maken så har ju det öppnat upp för att göra egen lite oftare istället för vare sig pest eller kolera! De små brukar allt sålla sig in i ledet tillslut!
Nästa projekt blir att göra lasagne på den hemlagade pastan!
Grundrecept pasta:
200g philadelphiaost(färskost)
6 ägg
0,75 dl fiberhusk
Salt
1. Vispa äggen porösa
2. Tillsätt resten av sakerna och vispa ihop.
3. Låt svälla ca 10 minuter
4. Dela upp smeten på två bakplåtspapper, lägg ett oljat bakplåtspapper över (dubbelt) och kavla ut. Plåtarna ska täckas för att inte pastan ska bli för tjock.
5. Grädda ca 10 min på 150 grader.
6. Låt svalna. Dela till önskad storlek med en kniv eller kör i en pastamaskin.
7. Blanda med det varma tillbehöret (köttfärssås, pastasås mm)
Korvstroganoff
1 falukorvsring
0,5 stor gullök
1 vitlöksklyfta
4 msk tomatpure
3 msk fransk senap (vi kör på fransk grovkornig dijon, detta ger fröbitar som kanske inte passar alla)
4 dl grädde ungefär
2 msk charlottenlöksfond
Smör
Salt
Peppar
1. Stek löken och vitlöken i smöret
2. Strimla/dela korven och lägg i
3. Salta och peppra
4. Tillsätt tomatpure, senap, fond och grädde. Låt puttra tills det är klart!
Varsegod!!!
tisdag 28 augusti 2012
Mustig köttgryta
Snickrade ihop ett recept på en köttgryta igår. Jag kollade igenom några recept och gjorde sen en egen sammanslagen variant.
Betyget från maken blev:
"- kanske det godaste jag nånsin ätit!"
Här kommer det!
2 pkt bacon
Ca 800 gram grytbitar av nöt/älg
1 stor gullök
Några charlottenlökar
3 st vitlöksklyftor
1 burk/pkt krossade tomater
0,5 l rött vin
3 dl vatten
0,5 dl kalvfond
0,5 dl vegetarisk fond (jag körde den med charlottenlök eftersom jag inte hade några riktiga charlottenlökar)
0,5 dl soya (mrs chengs)
Salt
Peppar
Timjan (gärna färsk ca 5 avrivna kvistar)
Champinjoner
1 burk creme fraiche med smak av rostad vitlök och timjan
Vi la till ytterligare en liten burk med vanlig fraiche då den blev lite väl mustig åt barnen. Men man kan välja att ta bort all fraiche och lägga till lite morotsslantar och palsternacka. Då blir den inte helt lchf men säkert god för det.
Vi åt grytan ihop med en fräsch sallad med citronolja och citronflingsalt.
Gott!!!
1. Bryn grytbitarna i en egen panna.
2. Klipp ner och stek baconet i gryt-pannan.
3. Tillsätt löken, vitlöken (och eventuella rotfrukter) i baconet.
4. Häll i krossade tomater, vin, fonder, vatten och soya.
5. Svep ner köttet.
6. Krydda.
7. Låt bubbla på låg värme i minst två timmar. Efter 3 timmar kan vätska försvinna, sjud då med vatten och fond.
8. Tillsätt champinjoner och fraiche.
9. Låt koka ihop och servera!!!
Hoppas det smakar!!!
Betyget från maken blev:
"- kanske det godaste jag nånsin ätit!"
Här kommer det!
2 pkt bacon
Ca 800 gram grytbitar av nöt/älg
1 stor gullök
Några charlottenlökar
3 st vitlöksklyftor
1 burk/pkt krossade tomater
0,5 l rött vin
3 dl vatten
0,5 dl kalvfond
0,5 dl vegetarisk fond (jag körde den med charlottenlök eftersom jag inte hade några riktiga charlottenlökar)
0,5 dl soya (mrs chengs)
Salt
Peppar
Timjan (gärna färsk ca 5 avrivna kvistar)
Champinjoner
1 burk creme fraiche med smak av rostad vitlök och timjan
Vi la till ytterligare en liten burk med vanlig fraiche då den blev lite väl mustig åt barnen. Men man kan välja att ta bort all fraiche och lägga till lite morotsslantar och palsternacka. Då blir den inte helt lchf men säkert god för det.
Vi åt grytan ihop med en fräsch sallad med citronolja och citronflingsalt.
Gott!!!
1. Bryn grytbitarna i en egen panna.
2. Klipp ner och stek baconet i gryt-pannan.
3. Tillsätt löken, vitlöken (och eventuella rotfrukter) i baconet.
4. Häll i krossade tomater, vin, fonder, vatten och soya.
5. Svep ner köttet.
6. Krydda.
7. Låt bubbla på låg värme i minst två timmar. Efter 3 timmar kan vätska försvinna, sjud då med vatten och fond.
8. Tillsätt champinjoner och fraiche.
9. Låt koka ihop och servera!!!
Hoppas det smakar!!!
Vecka 4
Nu är den fjärde veckans löpträning inledd och jag har med den konstaterart två saker:
1. Jag behöver köpa en till bra löpar-bh.
2. Det börjar bli aktuellt med nya löparskor. Har kommit till insikt, igen, om varför jag en gång la undan skorna från första början...
Passet idag utökades med ytterligare en minut, det vill säga 7 faktiska minuter uppdelat på 4 och 3 minuters sammanhängande löpning.
Och hur stolt jag än är över att jag i tre veckor faktiskt hållit mig till planen så har jag faktiskt nu börjat "fuska".
Ni förstår, mina löppass utökas ju i löpminuter men minskar i gångminuter. Nu struntar jag i det och både påbörjar och avslutar varje pass med fem minuter oavsett vad som står på schemat!!!
Men men... Nu ser jag främst fram emot morgondagen, då drar nämligen zumban igång igen, och eftersom jag slutat jobba så vet jag att inga zumba-pass kommer att missas pga jobb som de gjorde i somras!!!
Love zumba! Och ni som testat det vet vilken träning man kan få det till... Oavsett om koreografin sitter eller inte!!!!
Så, nu blir veckorna fullspäckade med träning! Zumba och löpning fem pass i veckan... Nu är det väl fasen om inte det ska få fart på vågen eller på formerna!!!
1. Jag behöver köpa en till bra löpar-bh.
2. Det börjar bli aktuellt med nya löparskor. Har kommit till insikt, igen, om varför jag en gång la undan skorna från första början...
Passet idag utökades med ytterligare en minut, det vill säga 7 faktiska minuter uppdelat på 4 och 3 minuters sammanhängande löpning.
Och hur stolt jag än är över att jag i tre veckor faktiskt hållit mig till planen så har jag faktiskt nu börjat "fuska".
Ni förstår, mina löppass utökas ju i löpminuter men minskar i gångminuter. Nu struntar jag i det och både påbörjar och avslutar varje pass med fem minuter oavsett vad som står på schemat!!!
Men men... Nu ser jag främst fram emot morgondagen, då drar nämligen zumban igång igen, och eftersom jag slutat jobba så vet jag att inga zumba-pass kommer att missas pga jobb som de gjorde i somras!!!
Love zumba! Och ni som testat det vet vilken träning man kan få det till... Oavsett om koreografin sitter eller inte!!!!
Så, nu blir veckorna fullspäckade med träning! Zumba och löpning fem pass i veckan... Nu är det väl fasen om inte det ska få fart på vågen eller på formerna!!!
söndag 26 augusti 2012
Tre veckor
Nu har det gått tre veckor sen jag startade löpprogrammet, och därmed är 9 löppass avklarade. Dagens pass var uppdelat i tre minuters pass. 3 min gång- 3 minuter löpning- 3 minuter gång- 3 minuter löpning och 3 minuter gång. Avslutas med stretch.
Och idag var det TUNGT!!! Kroppen kändes som hundra år och jag var såååå nära att hoppa över. Men där klev mitt envisa psyke in och tog över och löppasset blev därmed av!
Det var inte löpningen egentligen som var tung, den gick hur bra som helst, det var gången som var värst idag, men det kan ha lite att göra med tjejerna som var här igår och underhöll mig till långt in på natten...
Så nu har jag alltså fixat 25% av löpprogrammet...
Om 25 nya kommer hälften att vara gjort och jag är lite nyfiken på hur jag upplever det då så nu blir det att kämpa vidare...
Och idag var det TUNGT!!! Kroppen kändes som hundra år och jag var såååå nära att hoppa över. Men där klev mitt envisa psyke in och tog över och löppasset blev därmed av!
Det var inte löpningen egentligen som var tung, den gick hur bra som helst, det var gången som var värst idag, men det kan ha lite att göra med tjejerna som var här igår och underhöll mig till långt in på natten...
Så nu har jag alltså fixat 25% av löpprogrammet...
Om 25 nya kommer hälften att vara gjort och jag är lite nyfiken på hur jag upplever det då så nu blir det att kämpa vidare...
fredag 24 augusti 2012
Pass 7 och 8
Det blev en paus i skrivandet denna vecka.
Jag och mina två minsta frön har varit ute på en liten semester till Härjedalen.
Det gjorde att jag fick köra tisdagens, pass 7, löppass direkt när jag gick upp på morgonen så det skulle vara avklarat och inte hoppas över.
Passets upplägg var som följer med avslutande stretch på ca 7 minuter.
Jag "fuskar dock och kör alltid till 15 minuter, dvs en extra nedvarvnings-minut.
Jag och mina två minsta frön har varit ute på en liten semester till Härjedalen.
Det gjorde att jag fick köra tisdagens, pass 7, löppass direkt när jag gick upp på morgonen så det skulle vara avklarat och inte hoppas över.
Passets upplägg var som följer med avslutande stretch på ca 7 minuter.
Jag "fuskar dock och kör alltid till 15 minuter, dvs en extra nedvarvnings-minut.
- Dag 1, vecka 3
- Tisdag
-
4 min. rask gång
3 min. joggning
4 min. rask gång
2 min. joggning
1 min. rask gång
14 minuter totalt
Det åttonde passet har jag kört idag nu på morgonen. Vi satt 4,5 timme i bilen igår kväll så kroppen var inte inställd på att börja löpa när jag kommit hem, packat upp, fått barnen i säng... Då var det film och kramar med maken som gällde!
Men idag har det då löpts här hemma. Den förstfödde sonen var i skolan idag så idag var det bara två barn som hakade på och körde ett varsitt gång/löppass efter mig. Idag hade jag dessutom hittat snöret till nödsäkerhets-anordningen så min stretch kunde idag genomföras med betydligt mindre av hjärtat i halsgropen... Ganska avslappnat till och med...
Pass 8:as upplägg med tillhörande strectch.
Dag 2, vecka 3
Torsdag (fredag)
-
4 min. rask gång
3 min. joggning
4 min. rask gång
3 min. joggning
1 min. rask gång
15 minuter totalt
Och kanske var det just på grund av längtan som dagens pass, som utökats med ännu en minut gick så bra som det gick... Det kändes lätt och jag behöver inte tänka konstant på hållningen utan kunde sjunga med lite i musiken i öronen... Men måste nog fixa en egen playlist snart. Mycket musik har han som är bra, äldste sonen, men långt ifrån allt, och när det helt plötsligt utan förvarning dyker upp i lurarna så är det ensamt anledning nog till att tappa fokus och ramla av bandet...
Har fått sänka löpfarten till 8,5 km/h på löpbandet. Har testat mig fram och känner att ökningen på farten får ske när jag börjar löpa utomhus, annars upplevde jag löpbandet som alldeles för labilt...
Ser fram emot morgondagens pass!
Ha en skön fredag!!!!
-
måndag 20 augusti 2012
Pass 5 och 6
Har nu genomfört två veckor med löpträning och kommit upp i hela 4 minuter faktiskt löpning. Den här veckan, vecka 3 kommer det att ökas.
I torsdags skulle pass 5 genomföras men fick skjutas upp tills på fredagen på grund av yttre omständigheter och därför beslöt jag mig för att skjuta upp lördagens pass också så det genomfördes igår, bara för att hålla på dagarna...
Det sista passet var tungt, inte för att det känns jobbigt utan för att jag kände hur tråkigt jag tycker det är under det passet. Men jag ger inte upp än. Jag är envis också så ett tag till stönas jag.
Men börjar få lite klaustrofobi på löpbandet. Det känns för kort och för smalt... Sen vet jag inte om känslan förstärks av att tre barn står och hänger runt mig för att så fort jag stänger av hinna först upp på maskinen...
Och hur fort jag än springer så är det liksom omöjligt att springa förbi dem.....
I torsdags skulle pass 5 genomföras men fick skjutas upp tills på fredagen på grund av yttre omständigheter och därför beslöt jag mig för att skjuta upp lördagens pass också så det genomfördes igår, bara för att hålla på dagarna...
Det sista passet var tungt, inte för att det känns jobbigt utan för att jag kände hur tråkigt jag tycker det är under det passet. Men jag ger inte upp än. Jag är envis också så ett tag till stönas jag.
Men börjar få lite klaustrofobi på löpbandet. Det känns för kort och för smalt... Sen vet jag inte om känslan förstärks av att tre barn står och hänger runt mig för att så fort jag stänger av hinna först upp på maskinen...
Och hur fort jag än springer så är det liksom omöjligt att springa förbi dem.....
torsdag 16 augusti 2012
Lättare för er!
Nu har jag gjort det lättare för er att lämna era kommentarer i bloggen.
Jag hade själv inte en aning om att det var en inställning förklickad på ordverifiering vilket jag nu förstått komplicerar saken då man läser via mobil/smartphone/iphones mm, men efter ett tips från min svägerska igår så kopplade det för mig och nu är verifieringen borta!!!
(den ska vara borta iaf...)
Så nu hoppas jag på FLER kommentarer!!! Det vill säga här i bloggen, inte bara via fejjan! ;-) Även om jag älskar era kommentarer på fejjan också såklart!
Ikväll blir det pass nummer 5 i löpprogrammet, vilket känns otroligt tungt just nu på grund av smärta kombinerat med värmen. Alltså, det är betydligt skönare att springa ute i värmen än att stå inne i ett rum där värmen fullkomligt står stilla... men eftersom jag har ont just nu (har INGET med löpningen att göra!!!!) så känns det tryggare att springa på löpbandet än att ge mig iväg ut med risk för att maken får hämta upp mig nånstans efter vägen!
Nej, ska nog gå ut och börja värma upp med att klippa gräset... har knappt behövt klippa det alls den här sommaren pga vädret, men nu bara solen kommit fram så sticker gräset iväg till onormala proportioner på oerhört kort tid!
Sola lugnt!!!
Jag hade själv inte en aning om att det var en inställning förklickad på ordverifiering vilket jag nu förstått komplicerar saken då man läser via mobil/smartphone/iphones mm, men efter ett tips från min svägerska igår så kopplade det för mig och nu är verifieringen borta!!!
(den ska vara borta iaf...)
Så nu hoppas jag på FLER kommentarer!!! Det vill säga här i bloggen, inte bara via fejjan! ;-) Även om jag älskar era kommentarer på fejjan också såklart!
Ikväll blir det pass nummer 5 i löpprogrammet, vilket känns otroligt tungt just nu på grund av smärta kombinerat med värmen. Alltså, det är betydligt skönare att springa ute i värmen än att stå inne i ett rum där värmen fullkomligt står stilla... men eftersom jag har ont just nu (har INGET med löpningen att göra!!!!) så känns det tryggare att springa på löpbandet än att ge mig iväg ut med risk för att maken får hämta upp mig nånstans efter vägen!
Nej, ska nog gå ut och börja värma upp med att klippa gräset... har knappt behövt klippa det alls den här sommaren pga vädret, men nu bara solen kommit fram så sticker gräset iväg till onormala proportioner på oerhört kort tid!
Sola lugnt!!!
onsdag 15 augusti 2012
Pass 4 och kvällens middag
Igår inledde jag vecka 2 och pass 4 av mitt löpprogram. Det innebar att jag sprang exakt lika länge som i lördags, dvs som pass 3. Tre faktiska löpminuter! Den enda ändringen var att jag ökade hastigheten till 9 km/timmen istället. Men om jag fattat grejen rätt så är det på torsdag dags för ytterligare en minut!
Och vad kan jag säga om gårdagens pass då? Jo, det var som vanligt. Jag kan dock konstatera att jag inte lyckas lämna mina tankar utanför löpbandet. De har tydligen etsat sig fast och den underbara löptur som enligt experterna är så fenomenal bra då den får en "att för en stund glömma allt och rensa tankarna" absolut inte på några som helst villkor funkar på mig! Det blir snarare så att jag under löpturen har ansett det ok att ge mig lite extra tid till att på allvar tänka och fundera på det som just nu har fått mig ur balans ett tag... För mig är tydligen löpningen synonymt med grubblande. Ok, visst, det får ju tiden att gå snabbt så man slipper tänka på hur tråkigt jag kanske skulle tycka själva löpningen är, men allvarligt, kan inte hjärnan bara för några minuter ta ledigt!!!
Saknar "happy thoughts"...
Middagen blev ett hopkok av det lilla som fanns i skåpet.
Kycklinggratäng(?)
1 pkt kycklingfilé
3 pkt creme fraiche med smak av fetaost och soltorkade tomater.
Nån deciliter grädde
Lite chilisås
Vitlök efter smak
Italiensk salladskrydda
Salt och peppar
Pifi krydda-kyckling
1. Dela kycklingen i mindre bitar ich stek färdigt i kokosfett.
2. Blanda de övriga ingredienserna.
3. Häll över kycklingen i en ugnsform och häll över fraiche-blandningen.
4. In i ugnen. 175 grader tills det är klart!
Vi äter alltid nästan all mat till en enkel fräsch och god sallad, toppad med oliver, fetaost, citronolja och flingsalt-citrus!
Det kokas dock oftast hel bulgur till barnen som jag anser vara ett bättre alternativ än ris/pasta och som barnen faktiskt verkar tycka är betydligt godare också!
Det blev supergott och både vuxna och barn åt så endast en matlåda blev över. Men å andra sidan är det väl dags att vi inser att vi är en storfamilj och snart får gå in på storpacken...
Och vad kan jag säga om gårdagens pass då? Jo, det var som vanligt. Jag kan dock konstatera att jag inte lyckas lämna mina tankar utanför löpbandet. De har tydligen etsat sig fast och den underbara löptur som enligt experterna är så fenomenal bra då den får en "att för en stund glömma allt och rensa tankarna" absolut inte på några som helst villkor funkar på mig! Det blir snarare så att jag under löpturen har ansett det ok att ge mig lite extra tid till att på allvar tänka och fundera på det som just nu har fått mig ur balans ett tag... För mig är tydligen löpningen synonymt med grubblande. Ok, visst, det får ju tiden att gå snabbt så man slipper tänka på hur tråkigt jag kanske skulle tycka själva löpningen är, men allvarligt, kan inte hjärnan bara för några minuter ta ledigt!!!
Saknar "happy thoughts"...
Middagen blev ett hopkok av det lilla som fanns i skåpet.
Kycklinggratäng(?)
1 pkt kycklingfilé
3 pkt creme fraiche med smak av fetaost och soltorkade tomater.
Nån deciliter grädde
Lite chilisås
Vitlök efter smak
Italiensk salladskrydda
Salt och peppar
Pifi krydda-kyckling
1. Dela kycklingen i mindre bitar ich stek färdigt i kokosfett.
2. Blanda de övriga ingredienserna.
3. Häll över kycklingen i en ugnsform och häll över fraiche-blandningen.
4. In i ugnen. 175 grader tills det är klart!
Vi äter alltid nästan all mat till en enkel fräsch och god sallad, toppad med oliver, fetaost, citronolja och flingsalt-citrus!
Det kokas dock oftast hel bulgur till barnen som jag anser vara ett bättre alternativ än ris/pasta och som barnen faktiskt verkar tycka är betydligt godare också!
Det blev supergott och både vuxna och barn åt så endast en matlåda blev över. Men å andra sidan är det väl dags att vi inser att vi är en storfamilj och snart får gå in på storpacken...
lördag 11 augusti 2012
Pass 3
Idag blev det dags för pass 3 i Löpprogrammet. Passets totala tid sänktes med en minut men den totala löptiden ökades med en minut i gengäld. Kändes gött att känna att man presterat åtminstone en liten ynka minut till!
Nästa veckas pass har jag inte kollat in än men antar att de går i samma spår som denna veckas.
Efter varje pass kör jag också enn stretchingpass för löpare som finns med i boken jag pratade om i förra inlägget. Eftersom jag kör stretchingen fullt ut, dvs minst 30 sekunder per rörelse så utökas ju det totala fysiska passet med åtminstone drygt 10 minuter vilket också känns mer åt det positiva hållet!
Körde dagens pass under musik också efter en playlist som äldsta sonen knåpat ihop... Brukar tycka att hans listor får en lite bättre mix än mina egna framförallt i träningssyfte, helt enkelt för att jag själv aldrig lyssnar till den typen av musik som i sig ökar pulsen på detta sätt. Men det var en bra mix jag körde till idag, med undantag för den där Mange som ska bjuda alla på fest... Har en känsla av att det inte var sen Mange jag känner till sen tidigare...
Kvällens middag blev grillat ihop med makens föräldrar och syster med barn och ett avslut i os-tecknet!
Ohh vad glad jag blir av att se Usain Bolt!!!
Börjar fundera på nya löpskor... Hur viktigt är det såhär i början???
Nästa veckas pass har jag inte kollat in än men antar att de går i samma spår som denna veckas.
Efter varje pass kör jag också enn stretchingpass för löpare som finns med i boken jag pratade om i förra inlägget. Eftersom jag kör stretchingen fullt ut, dvs minst 30 sekunder per rörelse så utökas ju det totala fysiska passet med åtminstone drygt 10 minuter vilket också känns mer åt det positiva hållet!
Körde dagens pass under musik också efter en playlist som äldsta sonen knåpat ihop... Brukar tycka att hans listor får en lite bättre mix än mina egna framförallt i träningssyfte, helt enkelt för att jag själv aldrig lyssnar till den typen av musik som i sig ökar pulsen på detta sätt. Men det var en bra mix jag körde till idag, med undantag för den där Mange som ska bjuda alla på fest... Har en känsla av att det inte var sen Mange jag känner till sen tidigare...
Kvällens middag blev grillat ihop med makens föräldrar och syster med barn och ett avslut i os-tecknet!
Ohh vad glad jag blir av att se Usain Bolt!!!
Börjar fundera på nya löpskor... Hur viktigt är det såhär i början???
torsdag 9 augusti 2012
Kvällens middag!
Idag blev det lax till middag.
Vi har ett recept som vi brukar köra i stort sett varje gång vi gör lax, helt enkelt för att det är så otroligt gott tycker vi. Men ikväll kände jag för att leka "Här är ditt kylskåp" och mixtrade lite på egen hand. Ibland när jag gör det så blir inte resultatet så lyckat, men ikväll blev det faktiskt rätt bra.
Det blir ingen bild på middagen eftersom det smakade bättre än det såg ut. Maken konstaterade nämligen att hade han öppnat kylen hos nån och sett den här rätten ligga där så hade han INTE ätit den, mest troligt. Så därför får ni helt enkelt göra det själv och se vad ni tycker!
Laxfilé ca 120g/person
1 paprika
1 rödlök
1 pkt Halloumiost
Olivolja
Vitlökspulver
Örtsalt
Flingsalt Citron
Färska/torkade örter tex persilja mm.
1. Dela laxen, paprikan, löken och halloumin i ca 2,5 cm stora bitar och lägg i en bunke. Häll över lagom med olivolja och kryddor, blanda sedan om ordentligt.
2. Lägg blandningen i en ugnsfast form och kör i ugnen på 175 grader tills det är klart. Det syns. Genomstekt och fått färg typ...
3. Servera med en god sallad.
4. Ringla lite olivolja med smak av citron över laxröran.
Ni som läser recepten får ha lite överseende med att jag aldrig exakt kan ange vare sig tidsangivelser eller mått på vissa ingredienser. Detta beror helt enkelt på att jag själv aldrig kan hålla mig till exakta mått av något slag i något ärende så det känns lite konstigt att göra det här. Jag är en "höftare" och ni får därför prova er fram själva precis som jag får göra!
Hoppas det smakar!
Vi har ett recept som vi brukar köra i stort sett varje gång vi gör lax, helt enkelt för att det är så otroligt gott tycker vi. Men ikväll kände jag för att leka "Här är ditt kylskåp" och mixtrade lite på egen hand. Ibland när jag gör det så blir inte resultatet så lyckat, men ikväll blev det faktiskt rätt bra.
Det blir ingen bild på middagen eftersom det smakade bättre än det såg ut. Maken konstaterade nämligen att hade han öppnat kylen hos nån och sett den här rätten ligga där så hade han INTE ätit den, mest troligt. Så därför får ni helt enkelt göra det själv och se vad ni tycker!
Laxmix i ugn
4 personerLaxfilé ca 120g/person
1 paprika
1 rödlök
1 pkt Halloumiost
Olivolja
Vitlökspulver
Örtsalt
Flingsalt Citron
Färska/torkade örter tex persilja mm.
1. Dela laxen, paprikan, löken och halloumin i ca 2,5 cm stora bitar och lägg i en bunke. Häll över lagom med olivolja och kryddor, blanda sedan om ordentligt.
2. Lägg blandningen i en ugnsfast form och kör i ugnen på 175 grader tills det är klart. Det syns. Genomstekt och fått färg typ...
3. Servera med en god sallad.
4. Ringla lite olivolja med smak av citron över laxröran.
Ni som läser recepten får ha lite överseende med att jag aldrig exakt kan ange vare sig tidsangivelser eller mått på vissa ingredienser. Detta beror helt enkelt på att jag själv aldrig kan hålla mig till exakta mått av något slag i något ärende så det känns lite konstigt att göra det här. Jag är en "höftare" och ni får därför prova er fram själva precis som jag får göra!
Hoppas det smakar!
Pass 2
Idag var det då dags för pass två i mitt löparprogram.
Passet är genomfört och jag ska nu försöka analysera hur det kändes.
Efter att jag igår plöjt igenom en bok som jag fick av min mamma inför detta projekt så kan jag väl bara konstatera att jag har en hel del kvar att arbeta med det mentala. Själva löpningen (om man nu kan kalla det så med bara 2 (4) faktiska löpminuter under de första två passen) känns det som om jag har ganska koll på. Jag är inte otränad och jag har en måttligt god grundfysik sen tidigare även om man inte kan tro det. Sen är jag förbaskat stönig och envis också (arv efter två släkter!!!).
Så löpningen fixar jag, sen vad jag tycker om den är en annan femma. Men har faktiskt inte känt några negativa vibbar av löpningen än, lite svårt att hinna med också på de ynka minuterna som jag faktiskt har löpt kanske. Men jag har tvärtom saknat att inte få löpa lite mer, bara någon minut till sådär. Så man får känna att man löper, att man presterar. ..Men det kanske är så de jobbar, de där experterna, de ger en lite grann att smaka på och innan man vet ordet av så är man fast... Lite likt en heroinist... Vet inte om detta är en så bra idé då kanske, har alltid fått höra att beroenden INTE är något positivt!!!
Andra passets fokus låg på att hålla sträckningen och hållningen under löpningen. Bara för att göra saken lite mer utmanande försökte jag även hålla hållningen under den raska walkingen också. Och det ska jag säga er, det är fasikens ingen lek att få till hållningen. Nu snackar vi om mig, som i 32 års tid gått med fel hållning, svankryggig till max, inåt- och nedåtböjda axlar likt en rädd hare och med blicken konstant i backen (ja, under träning kollar jag i backen alltså, annars tror jag nog att jag kollat in ett och annat...). Det kan jag lova er blir min tuffaste utmaning genom tiderna, att få till en fenomenal hållning. När det gäller hållning och löpstil har jag dock hittat min förebild nu, den amerikanska löparen/sprintern Felix som vann loppet igår. Hon har en så otroligt lättsam och snygg löpstil med en perfekt hållning.
Även idag körde jag walking på 6 km/h och löpningen på 8.5 km/h... har ingen aning om detta är ett bra tempo eller inte, men det står ju att man ska börja i ett "måttligt lågt" tempo så jag testar såhär.
För att öka ut träningen idag startade jag med ett pass i trädgården med att klippa ett alldeles för långt gräs, blev som en fin uppvärmning.
Förutom löptekniken som jag konstant fick hålla fokus på så hade jag faktiskt mina tankar på ett helt annat håll också, vilket bidrog till att tiden idag fullkomligt sprang iväg (haha). Min förlovnings- och vigselring som jag klämde på mig för drygt två år sedan sitter idag inte lika bra som de gjorde då utan har en tendens att vilja kana av så fort jag utövar någon form av träning om inte jag krampar med arm, hand och finger för att hålla dem kvar. Och frågan är hur mycket mer fingrarna kan komma att smalna av om jag tappar mer i vikt???? jag vill inte behöva gå och ta in dem för tidigt så arbetet behövs göras fler gånger. Ett i-lands problem kan tyckas och lite gött för mig att få tala om för er att det faktiskt känns emellanåt att det gett resultat de sista åren även om inte det syns på vågen alla gånger... Så lösningen tills vidare får väl helt enkelt bli att lägga ringarna på hylla under löpningen.
Och så boken ja som jag fick igår. Den är lusläst och jag och maken skrattade gott åt vissa delar igår. men jag ska försöka ta det hela seriöst och får väl därför välja att läsa vissa delar med en nypa salt och fokusera på de delar som låter någorlunda vettiga. Boken heter:
"Kom igång med LÖPNING" och har getts ut av Runner´s World (Bonnier Impact). Runner´s world skriver själva i boken att de är det världsledande magasinet för löpning och boken är en samling av deras egna hetaste tips och ideér kring det här med löpning. Och precis som alla andra magasin så menar även dem att vi alla är födda till att springa och att alla kan lära sig älska löpning. De har också med lite olika löpprogram beroende på vilken nivå man ligger på, och jag har bestämt att om jag lyckas genomföra detta program jag kör nu i programmets hela 12 veckor och sen inte tröttnat fullkomligt på löpning så ska jag köra deras andra löpprogram som ska ta mig från 5 km på 30 minuter (som mitt nuvarande lovar) till 10 km...
Men som sagt, jag är fortfarande inte övertygad!
Passet är genomfört och jag ska nu försöka analysera hur det kändes.
Efter att jag igår plöjt igenom en bok som jag fick av min mamma inför detta projekt så kan jag väl bara konstatera att jag har en hel del kvar att arbeta med det mentala. Själva löpningen (om man nu kan kalla det så med bara 2 (4) faktiska löpminuter under de första två passen) känns det som om jag har ganska koll på. Jag är inte otränad och jag har en måttligt god grundfysik sen tidigare även om man inte kan tro det. Sen är jag förbaskat stönig och envis också (arv efter två släkter!!!).
Så löpningen fixar jag, sen vad jag tycker om den är en annan femma. Men har faktiskt inte känt några negativa vibbar av löpningen än, lite svårt att hinna med också på de ynka minuterna som jag faktiskt har löpt kanske. Men jag har tvärtom saknat att inte få löpa lite mer, bara någon minut till sådär. Så man får känna att man löper, att man presterar. ..Men det kanske är så de jobbar, de där experterna, de ger en lite grann att smaka på och innan man vet ordet av så är man fast... Lite likt en heroinist... Vet inte om detta är en så bra idé då kanske, har alltid fått höra att beroenden INTE är något positivt!!!
Andra passets fokus låg på att hålla sträckningen och hållningen under löpningen. Bara för att göra saken lite mer utmanande försökte jag även hålla hållningen under den raska walkingen också. Och det ska jag säga er, det är fasikens ingen lek att få till hållningen. Nu snackar vi om mig, som i 32 års tid gått med fel hållning, svankryggig till max, inåt- och nedåtböjda axlar likt en rädd hare och med blicken konstant i backen (ja, under träning kollar jag i backen alltså, annars tror jag nog att jag kollat in ett och annat...). Det kan jag lova er blir min tuffaste utmaning genom tiderna, att få till en fenomenal hållning. När det gäller hållning och löpstil har jag dock hittat min förebild nu, den amerikanska löparen/sprintern Felix som vann loppet igår. Hon har en så otroligt lättsam och snygg löpstil med en perfekt hållning.
Även idag körde jag walking på 6 km/h och löpningen på 8.5 km/h... har ingen aning om detta är ett bra tempo eller inte, men det står ju att man ska börja i ett "måttligt lågt" tempo så jag testar såhär.
För att öka ut träningen idag startade jag med ett pass i trädgården med att klippa ett alldeles för långt gräs, blev som en fin uppvärmning.
Förutom löptekniken som jag konstant fick hålla fokus på så hade jag faktiskt mina tankar på ett helt annat håll också, vilket bidrog till att tiden idag fullkomligt sprang iväg (haha). Min förlovnings- och vigselring som jag klämde på mig för drygt två år sedan sitter idag inte lika bra som de gjorde då utan har en tendens att vilja kana av så fort jag utövar någon form av träning om inte jag krampar med arm, hand och finger för att hålla dem kvar. Och frågan är hur mycket mer fingrarna kan komma att smalna av om jag tappar mer i vikt???? jag vill inte behöva gå och ta in dem för tidigt så arbetet behövs göras fler gånger. Ett i-lands problem kan tyckas och lite gött för mig att få tala om för er att det faktiskt känns emellanåt att det gett resultat de sista åren även om inte det syns på vågen alla gånger... Så lösningen tills vidare får väl helt enkelt bli att lägga ringarna på hylla under löpningen.
Och så boken ja som jag fick igår. Den är lusläst och jag och maken skrattade gott åt vissa delar igår. men jag ska försöka ta det hela seriöst och får väl därför välja att läsa vissa delar med en nypa salt och fokusera på de delar som låter någorlunda vettiga. Boken heter:
"Kom igång med LÖPNING" och har getts ut av Runner´s World (Bonnier Impact). Runner´s world skriver själva i boken att de är det världsledande magasinet för löpning och boken är en samling av deras egna hetaste tips och ideér kring det här med löpning. Och precis som alla andra magasin så menar även dem att vi alla är födda till att springa och att alla kan lära sig älska löpning. De har också med lite olika löpprogram beroende på vilken nivå man ligger på, och jag har bestämt att om jag lyckas genomföra detta program jag kör nu i programmets hela 12 veckor och sen inte tröttnat fullkomligt på löpning så ska jag köra deras andra löpprogram som ska ta mig från 5 km på 30 minuter (som mitt nuvarande lovar) till 10 km...
Men som sagt, jag är fortfarande inte övertygad!
tisdag 7 augusti 2012
Scones
Till kvällsmat idag blev det nybakade scones i muffinsformar. Ska försöka komma ihåg att smörja formarna nästa gång bara också så man slipper äta pappret också för att få i sig brödet.
Men åhhh så gott det var! Kommer ihåg när jag var liten och mamma brukade baka scones på söndagskvällarna, och så drack vi te till. Idag återupplevde jag ett gammalt minne och det var fortfarande precis lika gott. Minns även att vi brukade laga hemgjord pizza på samma sconesrecept så det blir till att prova det också på mitt ny-hittade lchf scones-recept!
Scones, ca 7 st
1 dl mandelmjöl
0,5 dl bakepro (mitt var slut så använde pofiber idag istället)
0,5 dl kokosmjöl
1,5 tsk fiberhusk
2 tsk bakpulver
Salt efter smak
3 vispade ägg
60 g Philadelphia ost
1 dl crème fraîche
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Blanda de torra ingredienserna.
3. Vispa ihop ägg, philadelphiaosten och fraîche i en annan bunke.
4. Häll ner äggsmeten i mjölblandningen och rör om till en smet.
5. Toppa ut smeten i muffinsformar och grädda i ugnen ca 20-25 minuter. Ibland nån minut längre...
Receptet kommer från Ellinor's blogg Ett Liv i Balans. Länk finns i bloggen...
När jag ändå höll på bakade jag även några matigare muffins med smak av fetaost, soltorkade tomater och oliver också. Nästa gång ska dessa utökas med parmaskinka och basilika och göras i pajform!
Men åhhh så gott det var! Kommer ihåg när jag var liten och mamma brukade baka scones på söndagskvällarna, och så drack vi te till. Idag återupplevde jag ett gammalt minne och det var fortfarande precis lika gott. Minns även att vi brukade laga hemgjord pizza på samma sconesrecept så det blir till att prova det också på mitt ny-hittade lchf scones-recept!
Scones, ca 7 st
1 dl mandelmjöl
0,5 dl bakepro (mitt var slut så använde pofiber idag istället)
0,5 dl kokosmjöl
1,5 tsk fiberhusk
2 tsk bakpulver
Salt efter smak
3 vispade ägg
60 g Philadelphia ost
1 dl crème fraîche
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Blanda de torra ingredienserna.
3. Vispa ihop ägg, philadelphiaosten och fraîche i en annan bunke.
4. Häll ner äggsmeten i mjölblandningen och rör om till en smet.
5. Toppa ut smeten i muffinsformar och grädda i ugnen ca 20-25 minuter. Ibland nån minut längre...
Receptet kommer från Ellinor's blogg Ett Liv i Balans. Länk finns i bloggen...
När jag ändå höll på bakade jag även några matigare muffins med smak av fetaost, soltorkade tomater och oliver också. Nästa gång ska dessa utökas med parmaskinka och basilika och göras i pajform!
Första löp-passet
Nu är det gjort, det första löppasset. Och det kändes.... Sådär.
Gjorde visserligen samma pass igår, men 5 minuter längre... Men eftersom
jag inte hade börjat programmet då så räknas det inte. Men skulle den
här utmaningen gå om intet så kommer jag såklart att skylla på att allt
förstördes av att jag testkörde en dag extra, det vill säga, gjorde ett
pass utöver löpprogrammet. Så, då vet ni det, om det går åt skogen
alltså.
Men till upplevelsen av passet då. Känslan av "sådär" bottnar i att passet var 15 min, varav löpningen endast 2 minuter (i tempo 8,5 km/h). Resterande tid var walking i 6 km/h... Alltså, vem tränar i 15 minuter??? Jag återkommer såklart nu till det där med att ta ut sig, att kämpa, att slita och att svettas!!! De känslorna infann sig såklart inte, så nu vet jag att min största innersta utmaning inför löpträningen kommer att bli att hålla mig till programmet helt enkelt. Idag kompletterade jag det med att dammsuga bottenvåningen direkt efter, lite bonus i alla fall (och extremt nödvändigt!!!)
Det som upplevdes som direkt svårt, är tekniken. Jag brukar springa med blicken i backen, med nedsättning på hälfoten, okontrollerat och varierat tempo samt säcka ihop med överkroppen så jag får vänta med andningen tills man kommit hem och duschat. Nu skulle jag tänka på tekniken och springa... SAMTIDIGT. Och då en teknik som jag inte ännu är kompis med. Och det var svårt... Men jag fick nåt att lägga tankarna på åtminstone under passet istället för på hur tråkigt jag brukar tycka det är...
På torsdag är det dags för pass nummer två. Då får vi se hur upplevelsen blir då!
Nu kör vi!!!
Men till upplevelsen av passet då. Känslan av "sådär" bottnar i att passet var 15 min, varav löpningen endast 2 minuter (i tempo 8,5 km/h). Resterande tid var walking i 6 km/h... Alltså, vem tränar i 15 minuter??? Jag återkommer såklart nu till det där med att ta ut sig, att kämpa, att slita och att svettas!!! De känslorna infann sig såklart inte, så nu vet jag att min största innersta utmaning inför löpträningen kommer att bli att hålla mig till programmet helt enkelt. Idag kompletterade jag det med att dammsuga bottenvåningen direkt efter, lite bonus i alla fall (och extremt nödvändigt!!!)
Det som upplevdes som direkt svårt, är tekniken. Jag brukar springa med blicken i backen, med nedsättning på hälfoten, okontrollerat och varierat tempo samt säcka ihop med överkroppen så jag får vänta med andningen tills man kommit hem och duschat. Nu skulle jag tänka på tekniken och springa... SAMTIDIGT. Och då en teknik som jag inte ännu är kompis med. Och det var svårt... Men jag fick nåt att lägga tankarna på åtminstone under passet istället för på hur tråkigt jag brukar tycka det är...
På torsdag är det dags för pass nummer två. Då får vi se hur upplevelsen blir då!
Nu kör vi!!!
Italiensk Köttfärsslimpa
Också en super god rätt som är enkel att göra och som barnen gillar.
Italiensk Köttfärslimpa
500 g nötfärs
1 vitlöksklyfta
1 ägg
1 dl grädde
1 msk oregano
salt och peppar
1 pkt mozzarellaost
1 msk pesto (vi har kört på den gröna...)
1. Blanda färsen med pressad vitlök, ägg, grädde, salt, peppar och oregano.
2. Dela mozzarellan i kuber och blanda med peston.
3. Smörj en form och lägg i köttfärsen. Forma till en limpa.
4. Gör ett snitt i limpan och fördela ut mozzarellan i skåran.
5. Täck skåran med färsen och tryck ner delade oliver i färsen. Strö över pinjenötter.
( 6. Vill man kan man dela tomater och rödlök och lägga dem runt färsen i formen. Ringla över olja.)
Grädda i ugnen i 25 minuter på 175 grader. (vi kör 200 grader)
Bilden lånad från www.lchfrecept.com
Italiensk Köttfärslimpa
500 g nötfärs
1 vitlöksklyfta
1 ägg
1 dl grädde
1 msk oregano
salt och peppar
1 pkt mozzarellaost
1 msk pesto (vi har kört på den gröna...)
1. Blanda färsen med pressad vitlök, ägg, grädde, salt, peppar och oregano.
2. Dela mozzarellan i kuber och blanda med peston.
3. Smörj en form och lägg i köttfärsen. Forma till en limpa.
4. Gör ett snitt i limpan och fördela ut mozzarellan i skåran.
5. Täck skåran med färsen och tryck ner delade oliver i färsen. Strö över pinjenötter.
( 6. Vill man kan man dela tomater och rödlök och lägga dem runt färsen i formen. Ringla över olja.)
Grädda i ugnen i 25 minuter på 175 grader. (vi kör 200 grader)
Bilden lånad från www.lchfrecept.comGodaste kycklinggrytan
I höstas hittade jag och min man ett recept på en otroligt god kycklinggryta.
Vi har bjudit på den vid några tillfällen och många har önskat receptet.
Tänkte passa på att dela med mig av våra favoritrecept i bloggen också, om ni kanske kan lova att ni också delar med er av era favoritrecept till oss kanske???
Det hoppas vi på i alla fall.
Ett mycket stort intresse som jag har, och som har utvecklats lavinartat sedan jag började med LCHF är mitt intresse för mat och för kosthållning i övrigt. Min dröm är att utbilda mig till kostrådgivare och därefter kanske starta eget. men som sagt, det är en dröm än så länge. Tills vidare lever jag efter devisen att "tids nog..."
Jaja, receptet var det. Kommer inte ihåg var vi först hittade det men jag kan lova er att ni blir inte besvikna om ni vågar prova den.
1 påse kycklingfiléer (ca 900 g)
2 pkt bacon
0,5 burk soltorkade tomater
1 rödlök
1 burk (250g) creme fraiche med smak av soltorkade tomater och fetaost
1 burk (250g) creme fraiche naturell
2 dl grädde
1 pkt fetaost i bit (150g)
1 näve coctailtomater
5 färska champinjoner (vilket vi alltid utesluter eftersom maken tror man dör av svamp)
smör
chilipulver
salt
peppar
piffikrydda-kyckling
(Piri-piri kryddblandning, ett eget initiativ)
Gör så här:
1. Krydda kycklingfileérna (helst frysta). Använd alla kryddorna. Kör dem i ugnen i 25 minuter på 225 grader. Ta ut dem och vänd på dem. Krydda den andra sidan och kör i ytterligare 25 minuter. Om ni tinat fileérna så blir tiden såklart kortare.
2. Hacka lök och skiva champinjoner. Stek i smör.
3. Lägg i strimlade soltorkade tomater och låt dem få färg.
4. Klipp baconet i mindre bitar. Stek baconet halvkrispigt. Ställ åt sidan.
5. Blanda creme fraiche och grädde i Svamp/lök/tomatblandningen och krydda lite mer. Smula ner fetaosten.
6. Skiva kycklingfileérna och lägg i den i grytan tillsammans med baconet. Låt puttra en stund.
7. Skär tomaterna i halvor och värm upp.
Hoppas ni testar att göra den här grytan, den är fenomenalt god!!!
Vi har bjudit på den vid några tillfällen och många har önskat receptet.
Tänkte passa på att dela med mig av våra favoritrecept i bloggen också, om ni kanske kan lova att ni också delar med er av era favoritrecept till oss kanske???
Det hoppas vi på i alla fall.
Ett mycket stort intresse som jag har, och som har utvecklats lavinartat sedan jag började med LCHF är mitt intresse för mat och för kosthållning i övrigt. Min dröm är att utbilda mig till kostrådgivare och därefter kanske starta eget. men som sagt, det är en dröm än så länge. Tills vidare lever jag efter devisen att "tids nog..."
Jaja, receptet var det. Kommer inte ihåg var vi först hittade det men jag kan lova er att ni blir inte besvikna om ni vågar prova den.
Godaste Kycklinggrytan
för 4 personer1 påse kycklingfiléer (ca 900 g)
2 pkt bacon
0,5 burk soltorkade tomater
1 rödlök
1 burk (250g) creme fraiche med smak av soltorkade tomater och fetaost
1 burk (250g) creme fraiche naturell
2 dl grädde
1 pkt fetaost i bit (150g)
1 näve coctailtomater
5 färska champinjoner (vilket vi alltid utesluter eftersom maken tror man dör av svamp)
smör
chilipulver
salt
peppar
piffikrydda-kyckling
(Piri-piri kryddblandning, ett eget initiativ)
Gör så här:
1. Krydda kycklingfileérna (helst frysta). Använd alla kryddorna. Kör dem i ugnen i 25 minuter på 225 grader. Ta ut dem och vänd på dem. Krydda den andra sidan och kör i ytterligare 25 minuter. Om ni tinat fileérna så blir tiden såklart kortare.
2. Hacka lök och skiva champinjoner. Stek i smör.
3. Lägg i strimlade soltorkade tomater och låt dem få färg.
4. Klipp baconet i mindre bitar. Stek baconet halvkrispigt. Ställ åt sidan.
5. Blanda creme fraiche och grädde i Svamp/lök/tomatblandningen och krydda lite mer. Smula ner fetaosten.
6. Skiva kycklingfileérna och lägg i den i grytan tillsammans med baconet. Låt puttra en stund.
7. Skär tomaterna i halvor och värm upp.
Hoppas ni testar att göra den här grytan, den är fenomenalt god!!!
Löpprogrammet
Har googlat runt på åtskilliga löpprogram.
Fastnade för ett program först som fanns med på aktivtraning.se. Men problemet var att jag inte fattade hur jag skulle springa, och om det var så att jag fattade det rätt så insåg jag ganska snabbt att det programmet skulle göra att mitt fokus mer hamnade på att räkna sekunder då kasten var ganska tvära och snabba, ex 20*30 sek löpning/ 45 sek gång i 25 minuter med fem minuters uppvärmning i gång. Som sagt, det var ett program som blev för rörigt att hålla på med tidsmässigt för min del även om den totala träningstiden mer tilltalade mig än vad den gör i det program som jag nu valt istället.
Nu kör jag istället ett löpprogram för nybörjare som tidningsmagasinet iForm har på sin hemsida. Det är ett program som på 12 veckor ska få mig att lekande lätt springa 5 kilometer på 30 minuter (ungefär antar jag eftersom det inte står några hastighetsangivelser i programmet). Att springa 5 kilometer är inget nytt för mig även om det är längesen nu, problemet är ju att jag tidigare börjat med det, att gå ut 3 eller 5 kilometer så fort jag bara kan några gånger tills jag antingen fått inflammation i höften vilket jag dragits med sedan Erik föddes (den yngste sonen) eller tills jag helt enkelt tappat allt sug i världen för att jag tycker det blir tråkigt, jobbigt och inte har någon motivation alls what so ever...
Men nu är programmet valt och nu är det då upp till bevis. Tillsammans med iForms löpskola så har jag även kollat in några löpbloggar, däribland marathonmias blogg därhon i stort uppger nästan detsamma löpprogrammet vilket då avgjorde det hela.
Jag vet redan nu att min största utmaning med programmet blir att hålla tiden. Det börjar på 15 minuter, och håller sig där de första veckorna. Inget som jag tidigare ansett vara "träning", utan mer en ursäkt för att slippa träna på allvar. Men jag har ju bestämt mig nu, inga genvägar eller något fuskande ifrån progarmmet. programmet ska hållas till punkt och pricka. Och återigen, det är väl där jag tidigare gjort fel så varför inte lita på proffsen för en gångs skull... När det gäller detta märker jag att jag låter ungefär som min man gör när det gäller instruktionsböcker!!!
Första veckans program är då som följer:
Fastnade för ett program först som fanns med på aktivtraning.se. Men problemet var att jag inte fattade hur jag skulle springa, och om det var så att jag fattade det rätt så insåg jag ganska snabbt att det programmet skulle göra att mitt fokus mer hamnade på att räkna sekunder då kasten var ganska tvära och snabba, ex 20*30 sek löpning/ 45 sek gång i 25 minuter med fem minuters uppvärmning i gång. Som sagt, det var ett program som blev för rörigt att hålla på med tidsmässigt för min del även om den totala träningstiden mer tilltalade mig än vad den gör i det program som jag nu valt istället.
Nu kör jag istället ett löpprogram för nybörjare som tidningsmagasinet iForm har på sin hemsida. Det är ett program som på 12 veckor ska få mig att lekande lätt springa 5 kilometer på 30 minuter (ungefär antar jag eftersom det inte står några hastighetsangivelser i programmet). Att springa 5 kilometer är inget nytt för mig även om det är längesen nu, problemet är ju att jag tidigare börjat med det, att gå ut 3 eller 5 kilometer så fort jag bara kan några gånger tills jag antingen fått inflammation i höften vilket jag dragits med sedan Erik föddes (den yngste sonen) eller tills jag helt enkelt tappat allt sug i världen för att jag tycker det blir tråkigt, jobbigt och inte har någon motivation alls what so ever...
Men nu är programmet valt och nu är det då upp till bevis. Tillsammans med iForms löpskola så har jag även kollat in några löpbloggar, däribland marathonmias blogg därhon i stort uppger nästan detsamma löpprogrammet vilket då avgjorde det hela.
Jag vet redan nu att min största utmaning med programmet blir att hålla tiden. Det börjar på 15 minuter, och håller sig där de första veckorna. Inget som jag tidigare ansett vara "träning", utan mer en ursäkt för att slippa träna på allvar. Men jag har ju bestämt mig nu, inga genvägar eller något fuskande ifrån progarmmet. programmet ska hållas till punkt och pricka. Och återigen, det är väl där jag tidigare gjort fel så varför inte lita på proffsen för en gångs skull... När det gäller detta märker jag att jag låter ungefär som min man gör när det gäller instruktionsböcker!!!
Första veckans program är då som följer:
Vecka 1
- Dag 1 Tisdag
- 5 min. rask gång
1 min. joggning
5 min. rask gång
1 min. joggning
3 min. rask gång
15 minuter totalt - Dag 2 Torsdag
- 5 min. rask gång
1 min. joggning
5 min. rask gång
1 min. joggning
3 min. rask gång
15 minuter totalt
- Dag 3 Lördag
- 5 min. rask gång
2 min. joggning
4 min. rask gång
1 min. joggning
2 min. rask gång
14 minuter totalt
Är det någon som har andra bra tips och råd, eller för all del löpprogram som ni anser vara bättre så lämna gärna kommentarer om detta i bloggen. Jag är tacksam för alla tips!
Söker också tips på bra mental träning eftersom det är där den största blockeringen sitter...
Löpning!
Så var det det där med löpningen då.
Vet inte riktigt var jag ska börja...
Jag är uppväxt med två föräldrar som har sprungit en del. Av mina minnen av det så är det väl mest hur de såg ut innan och hur de sen såg ut när de kom hem. Och framförallt hur de luktade när de kom hem. De luktade svett! Men inte sån där svett som när man gått instängd i skitiga kläder och blivit varm och sval om vartannat så man tillslut luktade gammal smutsig svett, nej inte den typen av svett. den typen av svett kände jag också ett antal gånger i veckan hemifrån tvättstugan eftersom pappa är fotbollstränare och mer än gärna tvättade matchkläderna hemma (eller mer än gärna lät mamma tvätta matchkläderna hemma).
Nej, det var en sån där ny frisk och "fräsch" svettdoft, som minner om den prestation som man nyss genomfört. En svettdoft som kännetecknar just fräschhet, energi och framförallt hälsa! Den svettdoften har jag hela mitt liv förknippat med något positivt. Och eftersom jag själv inte känner doften av min egen svett när jag har tränat så är det främst deras färg i ansiktet och känslan efteråt som jag strävat efter när jag tränat. För mig har träning alltid inneburit att det ska va svårt. det ska vara tufft och det ska vara jobbigt! Jag gillar känslan av att fullkomligt slita ut mig. Ska jag träna, ja då ska det banne mig vara på riktigt.
I vanliga fall så gillar jag att dansa Zumba, delta i andra typer av klass-träning samt yoga/pilates/qigong mm. Men allvarligt, på en skala... Hur sliten blir man av det?? Så där på riktigt menar jag nu??? Jag menar så man ligger och flämtar efter andan efteråt och verkligen bönar och ber om att "snälla, hjälp mig..." Njae, det sker inte så ofta va... Olika former av pass, typ aerobics, friskis och svettis, gympa, zumba mm mm det har jag deltagit i sedan jag var tonåring. det har varit det som har varit min typ av motion, tillsammans med simning också då såklart.Och till saken hör att jag älskar denna typ av motion!! Och favoriten just nu är zumba. Jag fullkomligt älskar det och har inga som helst planer på att avveckla det, det är liksom min grej!!!
För mig är det bara så att jag ser inte detta som"träning" i den bemärkelsen som jag förut nämnde. För mig är det motion, en fruktansvärt bra effektiv och rolig motion, men inte "träning".
Nu, sedan en tid tillbaka har jag kommit fram till att jag behöver något att utmana mig med. Av flera anledningar. Dels för att kanske kicka igång förbränningen, dels för att hitta tillbaka till de där kickarna av endorfiner och adrenalin som jag faktiskt har upplevt under de perioder när jag faktiskt tränat ganska hårt, dels för att uppleva den där känslan som jag minns från mina föräldrar, dels för att utmana mig själv och dels för att göra ett experiment med mig själv!
Idag kan man läsa om löpning i var och varannan blogg (ja, det är vanligare än lchf!), i tidningar och magasin, på TV, var och varannan bekant/vän/släkting mm håller på med någon form av löpning, det plockar upp olika former av löptävlingar och maraton till höger och vänster, det finns löparskolor, löparkurser, löpforskning i varje hörn man kollar. Och jag anse det inte vara en myt att säga att löpning, ihop med triatlhon/utmaningssporter är den nya trenden. Idag löper/springer/joggar ALLA!!! Och ALLA älskar det!!!
Men det gör INTE jag!!! Tro mig, jag har försökt! Åtskilliga gånger har jag införskaffat nya löpskor i prisklass från 300-1700 kr. Jag har köpt nya fina fräscha kläder. Jag har fixat värsta löparfrisyrerna och jag har banne mig löpt!!! Jag har löpt, jag har sprungit och jag har joggat!!!
Jag vill inget annat än att lära mig löpa, och framförallt så vill jag lära mig att tycka det är kul. Jag vill ha roligt. jag vill älska det, sådär som alla andra älskar det.
I alla tidningar och magasin lyse det rubriker som:
"-Alla kan springa!"
"-Lär dig älska löpning"
"-Ngns löparskola, vi ger dig tipsen!"
Mm mm mm....
Men, jag avskyr det. Inte själva träningen i sig, utan det faktum att det är såååååååååååååå TRÅKIGT!!!!!!!!!!!! Och nu får jag väl be er alla löpare där ute om ursäkt, men jag tycker tyvärr så. jag tycker det är uppriktigt sagt skittråkigt att springa. vare sig det är långt eller kort, snabbt eller långsamt. Jag kan inte hitta någon som helst njutning i det. Och kanske är det just därför det är det som jag gett mig själv som utmaning nu då, att börja träna löpning.
Men den här gången ska det bli annorlunda. Inte sådär som jag gjort förut, att man snörar på sig skorna och börjar springa, fort och långt ett par gånger och sen ge upp för att det var jobbigt eller tråkigt...
Jag har fokuserat på de rubriker som anger att ALLA kan springa, ALLA kan lära sig löpa, ALLA kan lära sig att ÄLSKA löpning!!!
Från och med idag (trots att jag tjyvstartade igårkväll) ska jag hoppa på en utvald löparskola. Det är ett program från en känd löparsajt på nätet. jag har dem på nätet, jag har dem i min iphone och jag har dem fasikens i huvudet dygnet runt. Jag ska göra det här rätt nu, efter alla konstens regler, för oavsett vilken löparskola som jag kollar på så garanterar de, jo just det, de GARANTERAR, att man efter deras program sedan kommer att älska löpning... Eller åtminstone gilla det tillräckligt för att vilja fortsätta med det...
Så, nu har jag alltså valt ut ett program. den första utmaningen står i att jag ska lära mig att tolka själva programmet, för det var ingen lätt match. När jag sedan fixat det så ska jag köra dag ett i min egen löparskola senare ikväll. Tillsammans med löpprogrammet kommer jag också att träna teknik. jag ska alltså träna in den rätta löptekninken samtidigt som jag kör löpprogrammet. Detta för att det också sägs vara en viktigt detalj i löpandet. Idag springer jag med hälarna först och till 99% med blicken i backen och i alldeles för kuperad terräng, för långt och för fort. det vill säga, jag gör tydligen ALLA fel gällande löpning.
Så nu ska tekniken tränas in, det ska ske med framfot, mer höjda knän och kontroll på det bakre benet, benen tätare ihop, på flacktområde (det vill säga uppstart på löpbandet tills tekniken sitter) och med reglerad hastighet (tack löpbandet) efter ett komponerat program av riktiga experter på området. På bestämda dagar, tisdag torsdag och lördag.
Nu ska jag väl kunna lära mig att älska löpning??? Så nu ska väl ändå inget kunna gå fel va??? Jo kanske, jag har inte investerat i vare sig skor eller kläder för utmaningen. Det gamla får duga tills vidare. Men jag lovar, kommer jag att lära mig den här träningsformen, och dessutom lära mig att älska den, då ska jag banne mig investera i ett par nya löpardojor. Ett par neongula från NIKE, sådana som alla os-löpare har... Jajjemänsan! Så är det! Då var det sagt!!!
Experterna hävdar alltså att ALLA kan lära sig löpning, och att ALLA kan lära sig älska löpning.
Jag är som sagt inte övertygad!!!
Men nu är utmaningen i rullning. Jag lovar inga underverk men jag ska ge det ett ärligt försök åtminstone så får vi se vad som händer. Det värsta som kan hända är väl att jag börjar gilla det, att löpa... Och då har väl ändå ingen förlorat något på det...
Så... Rock on!
Vet inte riktigt var jag ska börja...
Jag är uppväxt med två föräldrar som har sprungit en del. Av mina minnen av det så är det väl mest hur de såg ut innan och hur de sen såg ut när de kom hem. Och framförallt hur de luktade när de kom hem. De luktade svett! Men inte sån där svett som när man gått instängd i skitiga kläder och blivit varm och sval om vartannat så man tillslut luktade gammal smutsig svett, nej inte den typen av svett. den typen av svett kände jag också ett antal gånger i veckan hemifrån tvättstugan eftersom pappa är fotbollstränare och mer än gärna tvättade matchkläderna hemma (eller mer än gärna lät mamma tvätta matchkläderna hemma).
Nej, det var en sån där ny frisk och "fräsch" svettdoft, som minner om den prestation som man nyss genomfört. En svettdoft som kännetecknar just fräschhet, energi och framförallt hälsa! Den svettdoften har jag hela mitt liv förknippat med något positivt. Och eftersom jag själv inte känner doften av min egen svett när jag har tränat så är det främst deras färg i ansiktet och känslan efteråt som jag strävat efter när jag tränat. För mig har träning alltid inneburit att det ska va svårt. det ska vara tufft och det ska vara jobbigt! Jag gillar känslan av att fullkomligt slita ut mig. Ska jag träna, ja då ska det banne mig vara på riktigt.
I vanliga fall så gillar jag att dansa Zumba, delta i andra typer av klass-träning samt yoga/pilates/qigong mm. Men allvarligt, på en skala... Hur sliten blir man av det?? Så där på riktigt menar jag nu??? Jag menar så man ligger och flämtar efter andan efteråt och verkligen bönar och ber om att "snälla, hjälp mig..." Njae, det sker inte så ofta va... Olika former av pass, typ aerobics, friskis och svettis, gympa, zumba mm mm det har jag deltagit i sedan jag var tonåring. det har varit det som har varit min typ av motion, tillsammans med simning också då såklart.Och till saken hör att jag älskar denna typ av motion!! Och favoriten just nu är zumba. Jag fullkomligt älskar det och har inga som helst planer på att avveckla det, det är liksom min grej!!!
För mig är det bara så att jag ser inte detta som"träning" i den bemärkelsen som jag förut nämnde. För mig är det motion, en fruktansvärt bra effektiv och rolig motion, men inte "träning".
Nu, sedan en tid tillbaka har jag kommit fram till att jag behöver något att utmana mig med. Av flera anledningar. Dels för att kanske kicka igång förbränningen, dels för att hitta tillbaka till de där kickarna av endorfiner och adrenalin som jag faktiskt har upplevt under de perioder när jag faktiskt tränat ganska hårt, dels för att uppleva den där känslan som jag minns från mina föräldrar, dels för att utmana mig själv och dels för att göra ett experiment med mig själv!
Idag kan man läsa om löpning i var och varannan blogg (ja, det är vanligare än lchf!), i tidningar och magasin, på TV, var och varannan bekant/vän/släkting mm håller på med någon form av löpning, det plockar upp olika former av löptävlingar och maraton till höger och vänster, det finns löparskolor, löparkurser, löpforskning i varje hörn man kollar. Och jag anse det inte vara en myt att säga att löpning, ihop med triatlhon/utmaningssporter är den nya trenden. Idag löper/springer/joggar ALLA!!! Och ALLA älskar det!!!
Men det gör INTE jag!!! Tro mig, jag har försökt! Åtskilliga gånger har jag införskaffat nya löpskor i prisklass från 300-1700 kr. Jag har köpt nya fina fräscha kläder. Jag har fixat värsta löparfrisyrerna och jag har banne mig löpt!!! Jag har löpt, jag har sprungit och jag har joggat!!!
Jag vill inget annat än att lära mig löpa, och framförallt så vill jag lära mig att tycka det är kul. Jag vill ha roligt. jag vill älska det, sådär som alla andra älskar det.
I alla tidningar och magasin lyse det rubriker som:
"-Alla kan springa!"
"-Lär dig älska löpning"
"-Ngns löparskola, vi ger dig tipsen!"
Mm mm mm....
Men, jag avskyr det. Inte själva träningen i sig, utan det faktum att det är såååååååååååååå TRÅKIGT!!!!!!!!!!!! Och nu får jag väl be er alla löpare där ute om ursäkt, men jag tycker tyvärr så. jag tycker det är uppriktigt sagt skittråkigt att springa. vare sig det är långt eller kort, snabbt eller långsamt. Jag kan inte hitta någon som helst njutning i det. Och kanske är det just därför det är det som jag gett mig själv som utmaning nu då, att börja träna löpning.
Men den här gången ska det bli annorlunda. Inte sådär som jag gjort förut, att man snörar på sig skorna och börjar springa, fort och långt ett par gånger och sen ge upp för att det var jobbigt eller tråkigt...
Jag har fokuserat på de rubriker som anger att ALLA kan springa, ALLA kan lära sig löpa, ALLA kan lära sig att ÄLSKA löpning!!!
Från och med idag (trots att jag tjyvstartade igårkväll) ska jag hoppa på en utvald löparskola. Det är ett program från en känd löparsajt på nätet. jag har dem på nätet, jag har dem i min iphone och jag har dem fasikens i huvudet dygnet runt. Jag ska göra det här rätt nu, efter alla konstens regler, för oavsett vilken löparskola som jag kollar på så garanterar de, jo just det, de GARANTERAR, att man efter deras program sedan kommer att älska löpning... Eller åtminstone gilla det tillräckligt för att vilja fortsätta med det...
Så, nu har jag alltså valt ut ett program. den första utmaningen står i att jag ska lära mig att tolka själva programmet, för det var ingen lätt match. När jag sedan fixat det så ska jag köra dag ett i min egen löparskola senare ikväll. Tillsammans med löpprogrammet kommer jag också att träna teknik. jag ska alltså träna in den rätta löptekninken samtidigt som jag kör löpprogrammet. Detta för att det också sägs vara en viktigt detalj i löpandet. Idag springer jag med hälarna först och till 99% med blicken i backen och i alldeles för kuperad terräng, för långt och för fort. det vill säga, jag gör tydligen ALLA fel gällande löpning.
Så nu ska tekniken tränas in, det ska ske med framfot, mer höjda knän och kontroll på det bakre benet, benen tätare ihop, på flacktområde (det vill säga uppstart på löpbandet tills tekniken sitter) och med reglerad hastighet (tack löpbandet) efter ett komponerat program av riktiga experter på området. På bestämda dagar, tisdag torsdag och lördag.
Nu ska jag väl kunna lära mig att älska löpning??? Så nu ska väl ändå inget kunna gå fel va??? Jo kanske, jag har inte investerat i vare sig skor eller kläder för utmaningen. Det gamla får duga tills vidare. Men jag lovar, kommer jag att lära mig den här träningsformen, och dessutom lära mig att älska den, då ska jag banne mig investera i ett par nya löpardojor. Ett par neongula från NIKE, sådana som alla os-löpare har... Jajjemänsan! Så är det! Då var det sagt!!!
Experterna hävdar alltså att ALLA kan lära sig löpning, och att ALLA kan lära sig älska löpning.
Jag är som sagt inte övertygad!!!
Men nu är utmaningen i rullning. Jag lovar inga underverk men jag ska ge det ett ärligt försök åtminstone så får vi se vad som händer. Det värsta som kan hända är väl att jag börjar gilla det, att löpa... Och då har väl ändå ingen förlorat något på det...
Så... Rock on!
På begäran...
Även detta en repris...
Ok, nu kommer det då.
Många har frågat mig vad det är för problem som jag dragits med när det gäller min mage och vad som fick mig att börja med LCHF. Jag har en sjukdom, eller ett tillstånd- som heter IBS.
"Vanliga symtom för IBS är oregelbunden tarmfunktion med diarré, omväxlande diarré/förstoppning och magknip/buksmärtor. Många patienter känner också utspändhet eller uppkördhet i buken och besväras av gaser i tarmen. IBS kallas till och med ibland för ballongmage. För många som drabbas av IBS har sjukdomen en starkt negativ inverkan på vardagen. Återkommande magknip och hastiga toalettbesök skapar oro och upplevs ofta som ett hinder för de drabbade." (http://www.proibs.se/ibs)
För mig började det på allvar när jag gick på gymnasiet i Vänersborg. Det smög sig på så jag vet inte om det var första eller andra året som det drog igång men det kvittar egentligen. Det började med en stressad morgon mage. Det vill säga att varje morgon innan skola/jobb fick jag gå flera gånger på toaletten. Under dagarna och kvällarna var det lugnt. Sen började magsmärtorna komma, kramper, gaser och uppsvälldhet. Och så fortsatte det i några år. Jag hade önskat att det blev till det bättre sen men får tyvärr göra er besvikna där.
Så där var jag nu i somras, med att jag sedan gymnasiet dragits med en fruktansvärd mage, som med åren bara blivit värre och värre. Det sista året/åren blev det så illa att hela min tillvaro egentligen gick åt för att få verkligheten att gå ihop så att jag skulle kunna leva med min mage. För mig har detta varit både fysiskt och mentalt oerhört jobbigt. Och från mitt håll även en social bromskloss även om jag inte tror att mina närmaste vänner märkt av det så mycket som jag eftersom jag valde att inte prata om hur det egentligen förhållit sig.
När vi var på vår bröllopsresa i våras blev problemet även Pers problem. Vi var på bröllopsresa, och många gånger fick han sitta helt själv- vid poolen, vid restaurangen, vid baren, vid stranden och vid showerna på kvällen. Jag sprang skyttetrafik mellan platsen Per befann sig på och toaletten på vårt rum (om den var närmast). Kan bara tacka högre makter för att jag har en man som är så oerhört förstående- men han sträckte sig så långt som att iaf be mig söka hjälp när vi kom hem...
I somras kom problemen även att spegla av sig på våra barn och jag kunde så tydligt se hur mycket de fick försaka på grund av min mage. Vi kunde inte åka och bada, inte åka och fika inte göra ditten och inte göra datten (även om vi gjorde en hel massa saker som visserligen alltid innebar en massa stopp)...... osv osv osv... Varför??? Jo mamma var tvungen att springa varannan minut på toaletten, och har man ingen egen portabel toalett installerad på sin kropp, eller vet att det finns toaletter där vi ska vara eller på vägen dit, ja då väljer man att stanna hemma. Det blev ett problem att lämna hemmet, och det blev ett problem att vara borta. Per och barnen fick ofta sitta i bilen och vänta på att jag skulle springa klart så vi kunde åka och köpa en glass, handla, ta ett kvällsdopp, hälsa på vänner eller Gud förbjude, åka på semester....
Sista chansen innebar en radikal kost-omställning, från alla dieter och viktprogram, gjorde jag nu en totalomvändning och satsade allt jag hade på LCHF, jag hade knappast något att förlora på det.
Jag hade länge, sen jag var 13 år som jag nämnde, studerat allt som hade med kost, hälsa och snabba viktnedgångar att göra. Hade hört talas om LCHF långt innan, men trodde att det var i stort sett samma sak som GI, och det hade inte hjälpt innan med vikten för min del så jag hade inte tagit mig tiden att studera det närmare. Men så i somras fick jag ett tips från en läkare om LCHF som behandling mot IBS. Jag började igen googla runt och studera just LCHF relaterat till IBS och fick tillräckligt med information och inspiration för att försöka. Månadsskiftet aug/sept började jag. Då åt jag samtidigt mediciner för min IBS. Idag är jag medicinfri (jag tar endast nån dos vid behov). Det händer att jag får "skov" men det blir allt längre mellan gångerna och de är betydligt mindre smärtsamma och långvariga än vad de varit de sista åren.
För mig var LCHF en sista utväg för att stå ut med min mage och för att ge hela familjen en chans att fungera normalt. Jag upplever fler och fler positiva saker med att äta den här kosten och känner mig ganska säker idag på att jag vet vad som ligger bakom mina besvär som med åren bara förvärrades. Där kommer min kamp mot vikten in. För hur bra nu än LCHF är för viktnedgång med mera så var inte det mitt primära syfte med omställningen, även om det var en del av den.
De sista åren, vilket ni vet, har jag ju även kämpat för att bli av med den övervikt jag dragit på mig i samband med de sista graviditeterna. Jag körde extravaganza, tappade 12 kilo på några veckor och blev gravid igen. Då hade jag mycket vikt kvar att tappa, men istället lade jag på mig lika mycket som gången innan. Efter Erik blev det viktklubb.se och det funkade hur bra som helst. Kalorifattigt (fettfattigt) och mycket frukt... Det funkade hur bra som helst. Jag tappade lite drygt 40 kilo, sen bytte jag till viktväktarna för att kunna äta obehindrat med frukt! Tappade inte ett kilo till sen vare sig med viktklubb eller viktväktarna. Och där har jag sen stått stilla. Tills nu... Har tappat ytterligare 9 kilo (kanske mer nu idag men vågen är trasig och jag saknar den inte ett dugg...). Så nu är vi uppe i ca 50 kilos viktnedgång. men de sista 9 har skett med tillägget att jag "blivit frisk" och de 40 första med facit i hand att jag dagligen förvärrade min IBS och bara mådde sämre och sämre.
IBS harmoniserar med LCHF, det gör inte de andra dieterna. Frukt, för mycket grönsaker, rotfrukter, mjöl- och mjölkprodukter, socker samt fibrer och stärkelse är alla saker som irriterar tarmarna och som i onödan stressar redan stressade tarmar. Jag har alltså gjort allt precis fel!!! Jag blev sjuk av att försöka gå ner i vikt med mindre kalorier och uteslutande (nästan) av fett.
Idag kör jag precis tvärtom och min mage är lugn, glad och arbetar precis som den ska. Får jag i mig något som inte var bra säger magen ifrån och jag vet vad mer jag ska utesluta. Om vi äter gott???? Hela familjen älskar den "nya" maten och ingen har problem med blodsockerhumör längre. Inte ens Per eller Erik så tro mig, det funkar! (förutom dagis dagar då man kan se en viss tendens på Erik om mellanmålet dröjer...) Och Hemma, med LCHF kost så fungerar även Eriks mage betydligt bättre än vad den gör av kolhydrat-rik kost. Undrar om det skulle kunna gå att få papper på så hans mage fick en riktigt chans redan från start så han slipper gå så länge som jag???
Och jag är fri från mitt sockerberoende, till stor del. Har inte ätit socker sedan 1:a september och idag har jag varken suget eller vilja till att göra det. För mig känns produkten metallist och kemisk och jag vet vad den gör i kroppen, vilket jag hoppas att ni alla, om ni har intresse för det, också kollar upp. Om inte för er egen skull så för era barns skull... Och ja, jag vet att jag är nyfrälst och att jag just nu sprider mitt budskap till allt och alla som vill lyssna och jag vet att jag är en "pain in the butt" för er alla som inte bryr er speciellt mycket om mitt nyvunna kall eller LCHF men jag tänker inte hålla tyst för det, då är det bättre att ni slutar läsa...
Och som en ständig jojo-bantare så har min kroppen en hel del att ta sig igenom, och för att återigen få tillbaka tilltron och förtroendet för mig så viktnedgången kommer när den kommer, för det vet jag att den gör någongång. Men då kommer det att ske på min kropps villkor, inifrån, och för att ge mig det absolut bästa och hälsosammaste resultatet. Jag är bara överlycklig över att ha fått tillbaka min mage.
För er, om nu några av er orkat läsa hit ner, och orkat höra mig predika och tjata om detta och som kanske till och med finner det lite intressant, hör gärna av er om ni har frågor eller funderingar. jag är ingen expert, men jag är trorts det ganska påläst och om jag kan hjälpa, stödja eller inspirera någon till att leva som jag så snälla hör av er!!!
Jag är fortfarande samma Anna, bara lite gladare, friskare, lyckligare och hälsosammare!!!!
Ok, nu kommer det då.
Många har frågat mig vad det är för problem som jag dragits med när det gäller min mage och vad som fick mig att börja med LCHF. Jag har en sjukdom, eller ett tillstånd- som heter IBS.
"Vanliga symtom för IBS är oregelbunden tarmfunktion med diarré, omväxlande diarré/förstoppning och magknip/buksmärtor. Många patienter känner också utspändhet eller uppkördhet i buken och besväras av gaser i tarmen. IBS kallas till och med ibland för ballongmage. För många som drabbas av IBS har sjukdomen en starkt negativ inverkan på vardagen. Återkommande magknip och hastiga toalettbesök skapar oro och upplevs ofta som ett hinder för de drabbade." (http://www.proibs.se/ibs)
För mig började det på allvar när jag gick på gymnasiet i Vänersborg. Det smög sig på så jag vet inte om det var första eller andra året som det drog igång men det kvittar egentligen. Det började med en stressad morgon mage. Det vill säga att varje morgon innan skola/jobb fick jag gå flera gånger på toaletten. Under dagarna och kvällarna var det lugnt. Sen började magsmärtorna komma, kramper, gaser och uppsvälldhet. Och så fortsatte det i några år. Jag hade önskat att det blev till det bättre sen men får tyvärr göra er besvikna där.
Så där var jag nu i somras, med att jag sedan gymnasiet dragits med en fruktansvärd mage, som med åren bara blivit värre och värre. Det sista året/åren blev det så illa att hela min tillvaro egentligen gick åt för att få verkligheten att gå ihop så att jag skulle kunna leva med min mage. För mig har detta varit både fysiskt och mentalt oerhört jobbigt. Och från mitt håll även en social bromskloss även om jag inte tror att mina närmaste vänner märkt av det så mycket som jag eftersom jag valde att inte prata om hur det egentligen förhållit sig.
När vi var på vår bröllopsresa i våras blev problemet även Pers problem. Vi var på bröllopsresa, och många gånger fick han sitta helt själv- vid poolen, vid restaurangen, vid baren, vid stranden och vid showerna på kvällen. Jag sprang skyttetrafik mellan platsen Per befann sig på och toaletten på vårt rum (om den var närmast). Kan bara tacka högre makter för att jag har en man som är så oerhört förstående- men han sträckte sig så långt som att iaf be mig söka hjälp när vi kom hem...
I somras kom problemen även att spegla av sig på våra barn och jag kunde så tydligt se hur mycket de fick försaka på grund av min mage. Vi kunde inte åka och bada, inte åka och fika inte göra ditten och inte göra datten (även om vi gjorde en hel massa saker som visserligen alltid innebar en massa stopp)...... osv osv osv... Varför??? Jo mamma var tvungen att springa varannan minut på toaletten, och har man ingen egen portabel toalett installerad på sin kropp, eller vet att det finns toaletter där vi ska vara eller på vägen dit, ja då väljer man att stanna hemma. Det blev ett problem att lämna hemmet, och det blev ett problem att vara borta. Per och barnen fick ofta sitta i bilen och vänta på att jag skulle springa klart så vi kunde åka och köpa en glass, handla, ta ett kvällsdopp, hälsa på vänner eller Gud förbjude, åka på semester....
Sista chansen innebar en radikal kost-omställning, från alla dieter och viktprogram, gjorde jag nu en totalomvändning och satsade allt jag hade på LCHF, jag hade knappast något att förlora på det.
Jag hade länge, sen jag var 13 år som jag nämnde, studerat allt som hade med kost, hälsa och snabba viktnedgångar att göra. Hade hört talas om LCHF långt innan, men trodde att det var i stort sett samma sak som GI, och det hade inte hjälpt innan med vikten för min del så jag hade inte tagit mig tiden att studera det närmare. Men så i somras fick jag ett tips från en läkare om LCHF som behandling mot IBS. Jag började igen googla runt och studera just LCHF relaterat till IBS och fick tillräckligt med information och inspiration för att försöka. Månadsskiftet aug/sept började jag. Då åt jag samtidigt mediciner för min IBS. Idag är jag medicinfri (jag tar endast nån dos vid behov). Det händer att jag får "skov" men det blir allt längre mellan gångerna och de är betydligt mindre smärtsamma och långvariga än vad de varit de sista åren.
För mig var LCHF en sista utväg för att stå ut med min mage och för att ge hela familjen en chans att fungera normalt. Jag upplever fler och fler positiva saker med att äta den här kosten och känner mig ganska säker idag på att jag vet vad som ligger bakom mina besvär som med åren bara förvärrades. Där kommer min kamp mot vikten in. För hur bra nu än LCHF är för viktnedgång med mera så var inte det mitt primära syfte med omställningen, även om det var en del av den.
De sista åren, vilket ni vet, har jag ju även kämpat för att bli av med den övervikt jag dragit på mig i samband med de sista graviditeterna. Jag körde extravaganza, tappade 12 kilo på några veckor och blev gravid igen. Då hade jag mycket vikt kvar att tappa, men istället lade jag på mig lika mycket som gången innan. Efter Erik blev det viktklubb.se och det funkade hur bra som helst. Kalorifattigt (fettfattigt) och mycket frukt... Det funkade hur bra som helst. Jag tappade lite drygt 40 kilo, sen bytte jag till viktväktarna för att kunna äta obehindrat med frukt! Tappade inte ett kilo till sen vare sig med viktklubb eller viktväktarna. Och där har jag sen stått stilla. Tills nu... Har tappat ytterligare 9 kilo (kanske mer nu idag men vågen är trasig och jag saknar den inte ett dugg...). Så nu är vi uppe i ca 50 kilos viktnedgång. men de sista 9 har skett med tillägget att jag "blivit frisk" och de 40 första med facit i hand att jag dagligen förvärrade min IBS och bara mådde sämre och sämre.
IBS harmoniserar med LCHF, det gör inte de andra dieterna. Frukt, för mycket grönsaker, rotfrukter, mjöl- och mjölkprodukter, socker samt fibrer och stärkelse är alla saker som irriterar tarmarna och som i onödan stressar redan stressade tarmar. Jag har alltså gjort allt precis fel!!! Jag blev sjuk av att försöka gå ner i vikt med mindre kalorier och uteslutande (nästan) av fett.
Idag kör jag precis tvärtom och min mage är lugn, glad och arbetar precis som den ska. Får jag i mig något som inte var bra säger magen ifrån och jag vet vad mer jag ska utesluta. Om vi äter gott???? Hela familjen älskar den "nya" maten och ingen har problem med blodsockerhumör längre. Inte ens Per eller Erik så tro mig, det funkar! (förutom dagis dagar då man kan se en viss tendens på Erik om mellanmålet dröjer...) Och Hemma, med LCHF kost så fungerar även Eriks mage betydligt bättre än vad den gör av kolhydrat-rik kost. Undrar om det skulle kunna gå att få papper på så hans mage fick en riktigt chans redan från start så han slipper gå så länge som jag???
Och jag är fri från mitt sockerberoende, till stor del. Har inte ätit socker sedan 1:a september och idag har jag varken suget eller vilja till att göra det. För mig känns produkten metallist och kemisk och jag vet vad den gör i kroppen, vilket jag hoppas att ni alla, om ni har intresse för det, också kollar upp. Om inte för er egen skull så för era barns skull... Och ja, jag vet att jag är nyfrälst och att jag just nu sprider mitt budskap till allt och alla som vill lyssna och jag vet att jag är en "pain in the butt" för er alla som inte bryr er speciellt mycket om mitt nyvunna kall eller LCHF men jag tänker inte hålla tyst för det, då är det bättre att ni slutar läsa...
Och som en ständig jojo-bantare så har min kroppen en hel del att ta sig igenom, och för att återigen få tillbaka tilltron och förtroendet för mig så viktnedgången kommer när den kommer, för det vet jag att den gör någongång. Men då kommer det att ske på min kropps villkor, inifrån, och för att ge mig det absolut bästa och hälsosammaste resultatet. Jag är bara överlycklig över att ha fått tillbaka min mage.
För er, om nu några av er orkat läsa hit ner, och orkat höra mig predika och tjata om detta och som kanske till och med finner det lite intressant, hör gärna av er om ni har frågor eller funderingar. jag är ingen expert, men jag är trorts det ganska påläst och om jag kan hjälpa, stödja eller inspirera någon till att leva som jag så snälla hör av er!!!
Jag är fortfarande samma Anna, bara lite gladare, friskare, lyckligare och hälsosammare!!!!
56-Kilo
Det är en repris, bara för att få allt samlat på samma ställe!!
Det finns en blogg som heter 56-kilo. Jag har läst den några gånger i jakt på lite recept. Det är inte någon blogg som jag innehållsmässigt följer, men titeln på bloggen fick mig att kolla över den vid ett tillfälle och då den skrivs av en tjej som också av hälsoskäl äter enligt lchf så kollade jag in lite recept.
Att bloggens titel, 56 kilo, fick mig intresserad beror på en alldeles speciell anledning.
Tjejen i bloggen började skriva bloggen i sin jakt på kilon. Hon ville gå ner i vikt, ner till 56 kilo närmare bestämt. Har inte läst så ingående men tror hon lyckades. Grattis till hon!!! Bra kämpat!!!
För mig är det tyvärr inte riktigt så, att jag kommit ner till 56 kilo på vågen... Men... Och det är ett STORT men för min del...
Sedan jag blev inskriven på sjukhusets Kvinnoklinik i Karlstad den 23:e november 2009 har jag tappat just 56 kilo i vikt!
Inte enbart med hjälp av lchf, utan med stön och lite blandat. Och en del naturliga orsaker såklart eftersom det ploppat ut två småkillar på dryga 4 kilo styck under loppet av 13 månader. Och det var killar som samlade på sig mycket vätska dessutom.
Men idag är det alltså 56 kilo minus från den dagen, och har varit ganska stabilt på detta sätt länge nu. Har tappat 13 kilo det sista året med lchf, och ni som också testat det vet hur lite det är i proportion till vad som är brukligt med lchf.
Och jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns oerhört tröstlöst och frustrerande att inte lyckas gå ner ett enda gram till trots att både kost och motion sköts till punkt och pricka!!! Jag kan emellanåt bli både arg, ledsen och förbannad.
Men jag ger aldrig upp. Och nu pratar jag inte om kampen mot kilona, utan jag menar kampen om en bättre hälsa! Jag vet att jag lever betydligt bättre och mer hälsosamt än de flesta runt omkring mig (OBS!!!!!!! nu menar jag utifrån hur jag definierar hälsa!!!! Dvs hälsofördelar med lchf och motion).
Och oavsett, så är jag ju idag en fullt frisk och en välmående trebarnsmamma. Magen är i 90% av alla dagar fullt fungerande och mitt humör är stabilt och betydligt lugnare och även om pms och andra saker fortfarande kan göra sig påminda är det i betydligt mindre utsträckning. Fråga Per!!! Jag har inget sötsug och inte alls så uppblåst som tidigare.
Och om jag så måste gå hela mitt resterande liv med några extra kilon, MEN istället få må som jag gör idag, ja då är det mer än väl värt det!!!
Och inte för att kritisera eller göra skillnad på folk, men jag tror att den här känslan, det är nåt som bara NI som själva lidit av såna magproblem och/eller övervikt kan förstå och relatera till.
Ja, jag ska sluta predika för lchf, igen, det var inte det som inlägget skulle handla om ju...
Hittade en bild för ett tag sen på mig och Viktor. Det är taget på hans ettårsdag, det vill säga i slutet av oktober, nästan precis en månad innan Erik föddes.
Nu förstår jag var Per fick smeknamnet "böllhövve" ifrån!!!!
Bilden sitter på kylskåpet idag. Inte för att avskräcka mig från att smygäta/tröstäta, för det gör jag inte längre, utan helt enkelt för att det fanns en ledig magnet att hänga fast den med.
OCH, såklart, för att påminna Per om att man INTE får kalla sin älskade fru för "böllhövve"!!!!!
Jag bjuder er på bilden, men eftersom jag tycker den är så grotesk och anskrämlig så fick Viktor ställa upp på att ta en ny bild idag, 2,5 år senare. Bjuder på dem också...
Det finns en blogg som heter 56-kilo. Jag har läst den några gånger i jakt på lite recept. Det är inte någon blogg som jag innehållsmässigt följer, men titeln på bloggen fick mig att kolla över den vid ett tillfälle och då den skrivs av en tjej som också av hälsoskäl äter enligt lchf så kollade jag in lite recept.
Att bloggens titel, 56 kilo, fick mig intresserad beror på en alldeles speciell anledning.
Tjejen i bloggen började skriva bloggen i sin jakt på kilon. Hon ville gå ner i vikt, ner till 56 kilo närmare bestämt. Har inte läst så ingående men tror hon lyckades. Grattis till hon!!! Bra kämpat!!!
För mig är det tyvärr inte riktigt så, att jag kommit ner till 56 kilo på vågen... Men... Och det är ett STORT men för min del...
Sedan jag blev inskriven på sjukhusets Kvinnoklinik i Karlstad den 23:e november 2009 har jag tappat just 56 kilo i vikt!
Inte enbart med hjälp av lchf, utan med stön och lite blandat. Och en del naturliga orsaker såklart eftersom det ploppat ut två småkillar på dryga 4 kilo styck under loppet av 13 månader. Och det var killar som samlade på sig mycket vätska dessutom.
Men idag är det alltså 56 kilo minus från den dagen, och har varit ganska stabilt på detta sätt länge nu. Har tappat 13 kilo det sista året med lchf, och ni som också testat det vet hur lite det är i proportion till vad som är brukligt med lchf.
Och jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns oerhört tröstlöst och frustrerande att inte lyckas gå ner ett enda gram till trots att både kost och motion sköts till punkt och pricka!!! Jag kan emellanåt bli både arg, ledsen och förbannad.
Men jag ger aldrig upp. Och nu pratar jag inte om kampen mot kilona, utan jag menar kampen om en bättre hälsa! Jag vet att jag lever betydligt bättre och mer hälsosamt än de flesta runt omkring mig (OBS!!!!!!! nu menar jag utifrån hur jag definierar hälsa!!!! Dvs hälsofördelar med lchf och motion).
Och oavsett, så är jag ju idag en fullt frisk och en välmående trebarnsmamma. Magen är i 90% av alla dagar fullt fungerande och mitt humör är stabilt och betydligt lugnare och även om pms och andra saker fortfarande kan göra sig påminda är det i betydligt mindre utsträckning. Fråga Per!!! Jag har inget sötsug och inte alls så uppblåst som tidigare.
Och om jag så måste gå hela mitt resterande liv med några extra kilon, MEN istället få må som jag gör idag, ja då är det mer än väl värt det!!!
Och inte för att kritisera eller göra skillnad på folk, men jag tror att den här känslan, det är nåt som bara NI som själva lidit av såna magproblem och/eller övervikt kan förstå och relatera till.
Ja, jag ska sluta predika för lchf, igen, det var inte det som inlägget skulle handla om ju...
Hittade en bild för ett tag sen på mig och Viktor. Det är taget på hans ettårsdag, det vill säga i slutet av oktober, nästan precis en månad innan Erik föddes.
Nu förstår jag var Per fick smeknamnet "böllhövve" ifrån!!!!
Bilden sitter på kylskåpet idag. Inte för att avskräcka mig från att smygäta/tröstäta, för det gör jag inte längre, utan helt enkelt för att det fanns en ledig magnet att hänga fast den med.
OCH, såklart, för att påminna Per om att man INTE får kalla sin älskade fru för "böllhövve"!!!!!
Jag bjuder er på bilden, men eftersom jag tycker den är så grotesk och anskrämlig så fick Viktor ställa upp på att ta en ny bild idag, 2,5 år senare. Bjuder på dem också...
Nu äntligen
Så, nu har jag funderat och analyserat mig själv och vad som skulle kunna vara bloggens syfte. Därav har det såklart inte blivit några mer inlägg i den här bloggen. Men nu äntligen hoppas jag att jag ska kunna ha nåt vettigt att skriva.
Grejen är ju den att idag ploppar det upp LCHF-bloggar till höger och vänster. Jag ville inte ha en blogg som fokuserade på LCHF i sig, det anser jag att det finns gott om bra såna att läsa. Ska länka till några sådana så ni lätt kan hitta dem om ni inte redan gjort det.
"Alla" som skriver om LCHF (alltså, inte alla, utan bara "alla") har sin egen solskenshistoria. Det kan ha börjat med sockerberoende, övervikt eller sjukdom. Och nästan alla har hittat en livsstil som hjälpt dem med sina problem. Nu vill jag verkligen att ni tar alla med en nypa salt, inte ens jag är så naiv. Men oftast så pratar vi om alla som en sammanhängande klump, och i detta fall kommer jag också att göra det. Men jag vet att det finns många många många som jag, som inte tillhör de där ALLA.
Och det är väl lite det som bloggen kommer att gå ut på, min väg mot mitt eget välbefinnandes bästa. Både vad gäller övervikt, sockerberoende och sjukdom. För liksom många andra så har det inte varit fråga om antingen eller för min del utan en härlig kompott av dem alla tre.
Mitt sockerberoende "drog jag på mig" eller blev känt för mig kanske är rätt benämning på det när jag i sena tonåren levde i ett mycket destruktivt förhållande. Eftersom jag hade vad jag kallar en latent matstörning som bara väntade på att ta fart igen så blev detta mitt sätt att hantera stressen, sorgen och oron i den relation/situation jag befann mig i. Jag fick det också kastat i ansiktet på mig när jag vid en förkylning fick lämna prover. provsvaren indikerade på höga nivåer av stresshormon i samband med värden som visade graviditet, diabetes eller svält. Jag var varken gravid eller diabetiker. För det var så jag levde vid den tiden. I stort svälte jag mig nog under dagtid, bara för att under natten tröstäta, och då såklart bara mackor eller godis... Bara det blev en sjuk grej, för även om jag egentligen kan tycka att "nyttig" mat är betydligt godare än godis och socker, så var det ändå bara det jag kunde få i mig när kvällen kom.
Tvärtemot vad jag trodde gällande hur jag åt, eller INTE åt, så gick jag ju knappast ner i vikt utan tvärtom. När relationen efter några år tog slut och jag fick modet att flytta hem till min hemstad igen så började en lång och kämpig väg tillbaka. Jag skulle hitta mig själv, mitt liv och min mening. Samtidigt stod jag ensam med min son på tre år utan jobb, utan utbildning och utan lägenhet. Jag fick under en period hjälp av en terapeut som mest ville fokusera på min ätstörning. Jag kopplade inte detta då, jag slutade gå hos henne sen för jag menade att mina problem inte låg i mitt ätande utan att hela världen var hemsk mot mig. Och visst, så var det väl också, men nu i efterhand kan jag förstå att det hon menade var att allt det där som jag ansåg var så orättvist var sånt som redan hade hänt, och för att gå vidare behövde jag ta en ny riktning, ett helt nytt fokus. Det är svårt att bara i några meningar återberätta den processen, men jag kom tillslut till insikt på nåt sätt. Men hur mycket insikt man än kommer till så är beroenden alldeles för svåra att bryta bara för att man "säger det". Läs gärna bloggen Vägen till 65 (www.sunsoft.se), men framförallt blogginlägget Ätstörningar från den 5:e augusti skrivet av Margareta.
Vid det här tillfället var jag enorm, och kände mig enorm. På alla sätt. Ändå var detta knappast min högsta viktnivå.
Den högsta vikten nådde jag när jag födde mitt tredje barn drygt fem år senare. Då, liksom idag, lever jag i en alldeles underbar relation. Jag är numer alltså en lyckligt gift trebarnsmamma. Mina ätstörningar har jag kvar, men sedan ett år tillbaka så har jag den någorlunda under kontroll. Jag har faktiskt nu under semestern den sista veckan fallit dit igen, men det är första gången på snart ett år så jag ser det faktiskt som positivt. Inte att jag föll dit, utan för att jag kunde göra det och sen ta mig tillbaka. Det var under campingresan under helgen, jag lockades av att dricka öl och det triggade genast mitt sötsug och jag hann knappt hindra mig själv innan jag stoppat handen i ungarnas godisskål. Nu tog jag bara några stycken, mitt ätbeteende var alltså förändrat, för ett år sen hade jag vräkt i mig och fortsatt med allt annat runt omkring också som vore ätbart. Det jag inte slutade med var kanske ölen då, det blev ett par varje kväll och det ger sina konsekvenser i efterhand. Dåligt samvete, malande tankar, triggat sötsug, en kraschad mage och såklart en påverkan på vikten och uppblåstheten. Nu tror jag inte att vikten påverkades så mycket, men jag känner mig fortfarande idag helt svullen och uppblåst. Och jag KÄNNER mig minst fem kilo tyngre. Så nu är jag en erfarenhet rikare, igen...
Och den kraschade magen ja. Jag har berättat att jag har IBS, och jag ska inte gå in så mycket på det igen i detta inlägg. Har lovat att kopiera in ett gammalt inlägg om min berättelse om min IBS och det får räcka där. det enda jag kan säga är väl att minsta lilla jag får i mig som min mage inte tål, och som jag nu lyckats inringa till att innefatta spannmål (alla), socker, linfrö och psylliumfrön samt för mycket mjölkprodukter, så kraschar magen. Det är till stor glädje som jag kan konstatera att jag numer vet en del av dem saker som jag reagerar på, men det kan ibland kännas lite trist att man blir begränsad. Men där är jag knappast unik. Jag pratar om att jag har en födoallergi och intolerans mot vissa saker, och hur många människor i dagens samhälle har inte det?? Det är bara att lära sig att leva med det, och för det mesta är det inte svårt att leva med det. jag vet ju vad som väntar om jag inte lever efter min nya livsstil.
Så, vad skulle bloggen handla om nu då???
Jo, den får handla om min jakt på min egen solskenshistoria.
Min jakt på att få ett sockerberoende och en matstörning under kontroll.
Det ska handla om min egen kamp för en frisk mage och en förbättrad hälsa.
Såklart även kampen för min familjs hälsa, för hur kontroversiellt det än är så har jag man och tre barn som i stort också äter enligt LCHF. Inte fullt ut, men i stort...
Det kommer att ägnas tid åt min jakt mot kilona. Som jag sagt tidigare så händer det ju inte så mycket på den fronten hur mycket jag än försöker, och hur mycket jag än gör allting rätt...
Det kommer nu en tid framåt också att handla mycket om min strävan efter att bli en tvättäkta löpare!!! Mer om detta kommer i ett helt eget inlägg om en liten stund. Det är något som jag funderat på nu ett tag och igår tog jag ett beslut, och gjorde en tjyvstart. Som sagt, mer info i nästa inlägg!
Grejen är ju den att idag ploppar det upp LCHF-bloggar till höger och vänster. Jag ville inte ha en blogg som fokuserade på LCHF i sig, det anser jag att det finns gott om bra såna att läsa. Ska länka till några sådana så ni lätt kan hitta dem om ni inte redan gjort det.
"Alla" som skriver om LCHF (alltså, inte alla, utan bara "alla") har sin egen solskenshistoria. Det kan ha börjat med sockerberoende, övervikt eller sjukdom. Och nästan alla har hittat en livsstil som hjälpt dem med sina problem. Nu vill jag verkligen att ni tar alla med en nypa salt, inte ens jag är så naiv. Men oftast så pratar vi om alla som en sammanhängande klump, och i detta fall kommer jag också att göra det. Men jag vet att det finns många många många som jag, som inte tillhör de där ALLA.
Och det är väl lite det som bloggen kommer att gå ut på, min väg mot mitt eget välbefinnandes bästa. Både vad gäller övervikt, sockerberoende och sjukdom. För liksom många andra så har det inte varit fråga om antingen eller för min del utan en härlig kompott av dem alla tre.
Mitt sockerberoende "drog jag på mig" eller blev känt för mig kanske är rätt benämning på det när jag i sena tonåren levde i ett mycket destruktivt förhållande. Eftersom jag hade vad jag kallar en latent matstörning som bara väntade på att ta fart igen så blev detta mitt sätt att hantera stressen, sorgen och oron i den relation/situation jag befann mig i. Jag fick det också kastat i ansiktet på mig när jag vid en förkylning fick lämna prover. provsvaren indikerade på höga nivåer av stresshormon i samband med värden som visade graviditet, diabetes eller svält. Jag var varken gravid eller diabetiker. För det var så jag levde vid den tiden. I stort svälte jag mig nog under dagtid, bara för att under natten tröstäta, och då såklart bara mackor eller godis... Bara det blev en sjuk grej, för även om jag egentligen kan tycka att "nyttig" mat är betydligt godare än godis och socker, så var det ändå bara det jag kunde få i mig när kvällen kom.
Tvärtemot vad jag trodde gällande hur jag åt, eller INTE åt, så gick jag ju knappast ner i vikt utan tvärtom. När relationen efter några år tog slut och jag fick modet att flytta hem till min hemstad igen så började en lång och kämpig väg tillbaka. Jag skulle hitta mig själv, mitt liv och min mening. Samtidigt stod jag ensam med min son på tre år utan jobb, utan utbildning och utan lägenhet. Jag fick under en period hjälp av en terapeut som mest ville fokusera på min ätstörning. Jag kopplade inte detta då, jag slutade gå hos henne sen för jag menade att mina problem inte låg i mitt ätande utan att hela världen var hemsk mot mig. Och visst, så var det väl också, men nu i efterhand kan jag förstå att det hon menade var att allt det där som jag ansåg var så orättvist var sånt som redan hade hänt, och för att gå vidare behövde jag ta en ny riktning, ett helt nytt fokus. Det är svårt att bara i några meningar återberätta den processen, men jag kom tillslut till insikt på nåt sätt. Men hur mycket insikt man än kommer till så är beroenden alldeles för svåra att bryta bara för att man "säger det". Läs gärna bloggen Vägen till 65 (www.sunsoft.se), men framförallt blogginlägget Ätstörningar från den 5:e augusti skrivet av Margareta.
Vid det här tillfället var jag enorm, och kände mig enorm. På alla sätt. Ändå var detta knappast min högsta viktnivå.
Den högsta vikten nådde jag när jag födde mitt tredje barn drygt fem år senare. Då, liksom idag, lever jag i en alldeles underbar relation. Jag är numer alltså en lyckligt gift trebarnsmamma. Mina ätstörningar har jag kvar, men sedan ett år tillbaka så har jag den någorlunda under kontroll. Jag har faktiskt nu under semestern den sista veckan fallit dit igen, men det är första gången på snart ett år så jag ser det faktiskt som positivt. Inte att jag föll dit, utan för att jag kunde göra det och sen ta mig tillbaka. Det var under campingresan under helgen, jag lockades av att dricka öl och det triggade genast mitt sötsug och jag hann knappt hindra mig själv innan jag stoppat handen i ungarnas godisskål. Nu tog jag bara några stycken, mitt ätbeteende var alltså förändrat, för ett år sen hade jag vräkt i mig och fortsatt med allt annat runt omkring också som vore ätbart. Det jag inte slutade med var kanske ölen då, det blev ett par varje kväll och det ger sina konsekvenser i efterhand. Dåligt samvete, malande tankar, triggat sötsug, en kraschad mage och såklart en påverkan på vikten och uppblåstheten. Nu tror jag inte att vikten påverkades så mycket, men jag känner mig fortfarande idag helt svullen och uppblåst. Och jag KÄNNER mig minst fem kilo tyngre. Så nu är jag en erfarenhet rikare, igen...
Och den kraschade magen ja. Jag har berättat att jag har IBS, och jag ska inte gå in så mycket på det igen i detta inlägg. Har lovat att kopiera in ett gammalt inlägg om min berättelse om min IBS och det får räcka där. det enda jag kan säga är väl att minsta lilla jag får i mig som min mage inte tål, och som jag nu lyckats inringa till att innefatta spannmål (alla), socker, linfrö och psylliumfrön samt för mycket mjölkprodukter, så kraschar magen. Det är till stor glädje som jag kan konstatera att jag numer vet en del av dem saker som jag reagerar på, men det kan ibland kännas lite trist att man blir begränsad. Men där är jag knappast unik. Jag pratar om att jag har en födoallergi och intolerans mot vissa saker, och hur många människor i dagens samhälle har inte det?? Det är bara att lära sig att leva med det, och för det mesta är det inte svårt att leva med det. jag vet ju vad som väntar om jag inte lever efter min nya livsstil.
Så, vad skulle bloggen handla om nu då???
Jo, den får handla om min jakt på min egen solskenshistoria.
Min jakt på att få ett sockerberoende och en matstörning under kontroll.
Det ska handla om min egen kamp för en frisk mage och en förbättrad hälsa.
Såklart även kampen för min familjs hälsa, för hur kontroversiellt det än är så har jag man och tre barn som i stort också äter enligt LCHF. Inte fullt ut, men i stort...
Det kommer att ägnas tid åt min jakt mot kilona. Som jag sagt tidigare så händer det ju inte så mycket på den fronten hur mycket jag än försöker, och hur mycket jag än gör allting rätt...
Det kommer nu en tid framåt också att handla mycket om min strävan efter att bli en tvättäkta löpare!!! Mer om detta kommer i ett helt eget inlägg om en liten stund. Det är något som jag funderat på nu ett tag och igår tog jag ett beslut, och gjorde en tjyvstart. Som sagt, mer info i nästa inlägg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)