Det finns en blogg som heter 56-kilo. Jag har läst den några gånger i jakt på lite recept. Det är inte någon blogg som jag innehållsmässigt följer, men titeln på bloggen fick mig att kolla över den vid ett tillfälle och då den skrivs av en tjej som också av hälsoskäl äter enligt lchf så kollade jag in lite recept.
Att bloggens titel, 56 kilo, fick mig intresserad beror på en alldeles speciell anledning.
Tjejen i bloggen började skriva bloggen i sin jakt på kilon. Hon ville gå ner i vikt, ner till 56 kilo närmare bestämt. Har inte läst så ingående men tror hon lyckades. Grattis till hon!!! Bra kämpat!!!
För mig är det tyvärr inte riktigt så, att jag kommit ner till 56 kilo på vågen... Men... Och det är ett STORT men för min del...
Sedan jag blev inskriven på sjukhusets Kvinnoklinik i Karlstad den 23:e november 2009 har jag tappat just 56 kilo i vikt!
Inte enbart med hjälp av lchf, utan med stön och lite blandat. Och en del naturliga orsaker såklart eftersom det ploppat ut två småkillar på dryga 4 kilo styck under loppet av 13 månader. Och det var killar som samlade på sig mycket vätska dessutom.
Men idag är det alltså 56 kilo minus från den dagen, och har varit ganska stabilt på detta sätt länge nu. Har tappat 13 kilo det sista året med lchf, och ni som också testat det vet hur lite det är i proportion till vad som är brukligt med lchf.
Och jag ska inte sticka under stolen med att det ibland känns oerhört tröstlöst och frustrerande att inte lyckas gå ner ett enda gram till trots att både kost och motion sköts till punkt och pricka!!! Jag kan emellanåt bli både arg, ledsen och förbannad.
Men jag ger aldrig upp. Och nu pratar jag inte om kampen mot kilona, utan jag menar kampen om en bättre hälsa! Jag vet att jag lever betydligt bättre och mer hälsosamt än de flesta runt omkring mig (OBS!!!!!!! nu menar jag utifrån hur jag definierar hälsa!!!! Dvs hälsofördelar med lchf och motion).
Och oavsett, så är jag ju idag en fullt frisk och en välmående trebarnsmamma. Magen är i 90% av alla dagar fullt fungerande och mitt humör är stabilt och betydligt lugnare och även om pms och andra saker fortfarande kan göra sig påminda är det i betydligt mindre utsträckning. Fråga Per!!! Jag har inget sötsug och inte alls så uppblåst som tidigare.
Och om jag så måste gå hela mitt resterande liv med några extra kilon, MEN istället få må som jag gör idag, ja då är det mer än väl värt det!!!
Och inte för att kritisera eller göra skillnad på folk, men jag tror att den här känslan, det är nåt som bara NI som själva lidit av såna magproblem och/eller övervikt kan förstå och relatera till.
Ja, jag ska sluta predika för lchf, igen, det var inte det som inlägget skulle handla om ju...
Hittade en bild för ett tag sen på mig och Viktor. Det är taget på hans ettårsdag, det vill säga i slutet av oktober, nästan precis en månad innan Erik föddes.
Nu förstår jag var Per fick smeknamnet "böllhövve" ifrån!!!!
Bilden sitter på kylskåpet idag. Inte för att avskräcka mig från att smygäta/tröstäta, för det gör jag inte längre, utan helt enkelt för att det fanns en ledig magnet att hänga fast den med.
OCH, såklart, för att påminna Per om att man INTE får kalla sin älskade fru för "böllhövve"!!!!!
Jag bjuder er på bilden, men eftersom jag tycker den är så grotesk och anskrämlig så fick Viktor ställa upp på att ta en ny bild idag, 2,5 år senare. Bjuder på dem också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar