Nu är det snart ett år sedan jag hoppade på det här med LCHF.
Har faktiskt ändå alltid tyckt att jag levt ett ganska hälsosamt liv innan om man bortser från de där "fusk-kvällarna" som man kunde ha ibland. Men även då så kändes det faktiskt rätt gött med den tanken i bakhuvudet att man visste att man innan en fuskkväll faktiskt hade tränat och sparat på kalorier/points och liksom tjänat ihop till en kväll ute (eller inne för den delen).
Problemet i mitt fall var bara att jag bara blev mer och mer sjuk, ju mer jag skötte mig, oavsett diet eller vad jag förr trodde var "sunt förnuft".
Jag kommer att kopiera in ett äldre inlägg från en annan tidigare blogg om just mitt fall, hur det var att jag bestämde mig. Allt handlar om en fruktansvärt jobbig sjukdom som heter IBS vilken tillsammans med ett sockerberoende gjorde mitt liv till ett mindre helvete, åtminstone de sista åren, mellan min yngste son och dagen då jag började med LCHF.
Min första kamp om vikten började när jag var 13 år och började sjuan. Jag och en tjej som jag umgicks med då fick såklart för oss att vi måste gå ner i vikt. Det bästa sättet att lyckas med det var ju då såklart att sluta äta. Resultatet var slående. Tänk att så snabbt kunna gå ner så otroligt mycket i vikt. Och egentligen utan att det behövdes. Jag kanske hade mer former och kurvigare kropp än mina klasskompisar, men jag tror inte att jag var överviktig.
Konsekvensen av det hal blev såklart ätstörningar, vilka jag burit med mig genom hela livet. Tro det eller ej, men störningen till att äta och till mat överhuvudtaget har följt mig ända upp i vuxen ålder. Kommer att gå in mer på detta senare.
Räddningen blev lyhörda och uppmärksamma föräldrar från min sida, lärare och mattanter på skolan som insåg det hela ganska snabbt och satte stopp för den akuta fysiska ätstörningen. Den djupt begravda och psykiska ätstörningen fans kvar även om den låg dold ända tills gymnasiet då den blommade ut igen snabbt som en blomma filmad i high-speed.
Sedan dess har jag gått på Viktväktarna i olika omgångar. Jag har räknat kalorier på Viktklubb. Jag har testat GI och jag har satt samman godbitarna från varje diet till en egenkomponerad diet, kallad "sunt förnuft". Jag har aldrig igen svält mig själv genom att sluta äta helt, även om man många gånger snuddat på gränsen, däremot har jag levt med en hetsätnings-störning och ett smygätande, som jag ibland till och med tror att jag dolde för mig själv. Hur korkat det än låter, men jag tror faktiskt det är möjligt, att man verkligen kan smygäta för sig själv.
I alla fall.
För ett år sedan var jag vid ett vägskäl. Fortsätta som jag gjort och bli helt knäckt, eller testa en sista sak, en för mig ny livsstil, att radikalt förändra min kost i förhoppning att rädda magen och med möjligheten att bli av med mitt sockerberoende.
Sagt och gjort, helgen den 2-3 september gjorde jag slag i saken och på den vägen är det. Idag nästan ett år sedan är jag betydligt friskare och piggare. Jag har tappat en del kilon och jag mår som en drottning!
Jag lever idag ett vad jag menar är ett mycket hälsosamt liv.
På ALLA sätt!
Stanna gärna kvar och kolla in den här bloggen ibland så hoppas jag att jag kan komma att ge er lite tips och ideér, recept och länkar till annat inom ämnet som är bra att ha med sig!
Och snälla, ställ frågor och kommentera gärna även här i bloggen. Det kan hjälpa nån annan också!!!
Ha det!
